För mycket realism?
Det tog ett bra tag att vänja mig vid det något sega siktet som inte alls är lika precist som i höstens andra skjutare och jag tvivlade till och med på att det stod rätt till med spelet innan jag började förstå hur det skulle spelas. Den tunga känsla kommer att irritera en del av er. Men ge den tid.
   En ny funktion i kontrollen är möjligheten att ta skydd. Med ett knapptryck går huvudpersonen Sev ner bakom ett hinder eller trycker sig mot en vägg. Även här är det lite krångligare än i liknande spel som Gears of War 2. Det är något klumpigare, inte riktigt lika effektivt, men efter lite övning känns det snarare mer realistiskt. Det gör också att tempot saktats ner från det första Killzone som var mer rakt på sak.
   Däremot hittar jag inte riktigt någon knapplayout som passar mig. Det finns sex olika att välja mellan, men de känns alla något aviga. Även här krävs det med andra ord anpassning innan du kan börja njuta av spelet och vissa kommer nog tycka att det är lite för mycket fokus på realism.

Snyggast
Grafiskt och tekniskt är Killzone 2 det mest imponerande spel jag testat till en konsol. Explosionerna och rökeffekterna är vansinnigt snygga, ljuskällor ordnar dynamiska skuggor och det händer ständigt massor på skärmen eller till och med utanför det du ser. Färgskalan är ganska begränsad, men det sätter snarare en stämning än att det känns fattigt. Det är grått och brunt för det mesta. Det ryker, dammar och är allmänt dystert.
   En annan sak som imponerar stort är animationerna. Både på levande varelser och nyligen dödade. Varje steg verkar visas med en fysikmotors beräkningar i bakgrunden och allt verkar skapat i motion capture. Till och med när fienden skjuts ner ser det realistiskt ut. De tappar balansen, faller omkull i sekvenser eller ramlar ner från den avsats de står på och slår i backen med den tyngd som de borde ha.

Ingen djup handling
Integrerade är även filmsekvenserna. De är uppritade i spelets egen grafikmotor och visar tydligare än under det intensiva spelandet hur snyggt allt är. Berättandet är rakt på sak och av det jag spelat är det inga större djupdykningar i soldaternas personligheter eller historia. De har ett uppdrag att slutföra och det är där fokus ligger. Jag har inte blivit speciellt engagerad hittills och det återstår att se om Guerrilla ansträngt sig med sin handling eller nöjt sig med att ge oss ursäkter att rensa ett område till från helghasts.
   För att hela tiden enkelt komma vidare kan man dra uppåt på styrkorset för att få reda på vart man ska härnäst. Det rekommenderas bara när du inte uppfattat vad som ska göras. I övrigt är Killzone 2 avskalat från detaljer på skärmen och avnjuts bäst när det är på det viset.

Joakims intryck av Killzone 2:s multiplayer
Att spela Killzone 2 i multiplayer online är att drillas hårt. Alla spelare börjar som enkla soldater utrustade med ett, förvisso mycket kompetent, automatgevär och en pistol. Sedan tar det minst några timmar innan man får uppleva något annat. Ytterligare klasser och vapen måste nämligen låsas upp genom hårt slit.
   Förutom olika vapen och soldattyper finns det även förmågor att låsa upp genom sina bravader på slagfältet. I slutändan ska det gå att skräddarsy sin karaktär med förmågor hämtade från olika klasser.

I den senaste multiplayerbetan finns fem spellägen tillgängliga för upp till 32 spelare samtidigt. Som vanligt bjuds spelarna på lagbaserad deathmatch och en capture the flag-variant. Seek and destroy handlar om att spränga särskilda mål inne på fiendens område. Capture and hold går ut på att inta ett område och sedan försvara det. I assassination slumpas en spelare i ett lag åt gången fram som måltavla, som det sedan gäller att döda respektive skydda beroende på vilken sida man befinner sig.
   I betan är alla dessa spellägen inbakade i ett sjätte, warzone. Varje spelläge har dedikerats fem minuter och totalt pågår alltså warzone i 25 minuter. Det är ett enkelt men faktiskt smått genialiskt sätt att skapa en vettig variation i spelandet. Om warzone finns med i det färdiga spelet tror jag att det kommer bli en given favorit för många.

Förutom att kartorna är väldesignade är de vackra att se på. Att ställa sig på ett tak i exempelvis Salamun Market och titta ut över området är som att stå mitt i en skickligt målad tavla av helvetet. Detaljer som vajande flaggbanér, kringvirvlande löv och omkringdrivande rök ramar in snyggt.
   En sak jag verkligen gillar med grafiken är att den är rå men välgjord. Alltför många av dagens spel har texturer som glänser på ett plastigt och onaturligt sätt. Så är det inte här. När jag går nära en rosthärjad och blodbestänkt plåtinklädd pelare är det just rost och blod på en bit plåt jag ser, inget annat.