Målet är att rulla en kula igenom en labyrint fylld med diverse hinder. Stundom ska det gå fort, stundom ska man samla föremål på vägen in i mål. Känns det igen? Men om jag säger att kulan heter Pacman då?

Välfungerande kontroll
Jag var först lite skeptisk till hur bra pekskärmen kunde fungera som styrning för en rullande kula, men jag blev positivt överraskad. Precisionen är det inget fel på och det går faktiskt till och med bra att tvärvända.
   Själva rullningen sker genom att man drar med pekpennan åt det håll man vill att Pac ska rulla; små, långsamma drag gör att han rullar sakta medan rejäla, frekventa drag gör att det går desto fortare. Låter man dessutom pekpennan stanna i pekskärmens kant får Pacman en kort boost som kan användas för att slå sönder lådor eller hoppa med hjälp av ramper. För att stanna helt håller man pennan tryckt mot pekskärmens mitt en stund. Hela kontrollschemat känns naturligt, välfungerande och logiskt – och det är så otroligt passande för ett DS-spel.

Varför en handling?
Det är egentligen obegripligt varför ett simpelt spel av den här typen ska klämma in en löjlig ursäkt till handling. I det här fallet handlar det om att de uppgivna spökena kallar in überspöket Golvis från yttre rymden – han ska väl kunna besegra Pacman en gång för alla?
   Allt eftersom du besegrar Golvis på världarnas bossbanor talar spelet om att du räddat någon – din flickvän, din hund, och så vidare. Problemet är bara att spelet inte talat om att de var kidnappade eller ens att du hade flickvän och hund. Helt obegripligt rörigt och uselt.
   Nämnda bossbanor är annars riktigt roliga. I slutet av var och en av spelets sex världar (med fyra-fem banor i varje värld) möter man Golvis på en trång, liten bana – som upplagt för duell. För att ge sig på honom räcker det dock inte med att äta en powerpill som när man vill äta spöken, utan här krävs det tre. Golvis är inte precis spelhistoriens svåraste boss men kan bland annat kalla ut spöken som medhjälpare och framkalla vindpustar så att du ramlar av plattformen. Riktigt roligt och bra omväxling till labyrintrullandet.
   
Skolexempel till inlärningskurva
Namco har verkligen lyckats med att få spelaren varm i kläderna. Hela den första spelvärlden ger små hintar om kontroll och speluppbyggnad. Därefter blir det på ett gradvis och välavvägt sätt svårare bana för bana. Exempelvis har banorna i början oftast väggar så att Pacman inte kan ramla av, men allteftersom man fortsätter i spelet minskar antalet väggar för att till slut helt försvinna. Antalet hinder ökar också i lagom takt, liksom pålagda svårigheter som vind, stora hopp och så vidare. Perfekt avvägt.

Klart köpvärt
Om du är typen som klarar ett spel och sedan låter det samla damm i hyllan kanske du ska tänka till lite innan du skaffar Pac n Roll. Men om du kan ha kul med ett spel även efter att slutsekvensen visats är spelet ett riktigt bra köp. För kontrollen sitter som gjuten och bandesignen är rolig – och i ett sånt här spel betyder de två sakerna precis allt.