Wolverine är djurisk. Det har Raven Software lyckats fånga riktigt bra. Under de två första timmarnas spelande njuter jag av att få uppleva den gamle X-Men-hjälten så som han ska vara. Brutal, nära till raseri och med övernaturlig smärttålighet. Allt motstånd slaktas i ordets rätta bemärkelse.

Beundransvärd grund
Den grund som Raven Software byggt upp i spelet är beundransvärd. Kontrollen sitter som den ska, striderna roliga, Wolverine-känslan är på topp och filmsekvenserna är stundtals väldigt snygga. Under de första två timmarna är jag nära att ta till ord som bästa filmspelet någonsin. Men sedan börjar fler och fler tecken på klassiska filmlicensproblem dyka upp. Återupprepningar, några buggar som inte borde finnas med och en tydlig känsla av att antingen tiden eller idéerna tagit slut. Men jag har trots det riktigt kul med Wolverine.

Kan mäta sig med de bästa
För det första är stridssystemet riktigt lyckat. Förutom de vanliga snabbt och starkt hugg, blockera, rulla undan, greppa tag/lyfta upp och hoppa kan man göra en massa kombinationer. Som att slå två slag, plocka upp fienden, slå några slag till och kasta iväg offret på en annan motståndare. Eller kombinera några snabba attacker med en stark för att slå upp fienden i luften. Där fortsätter man med en jongleringsslagserie och tajmar sedan en slutsmäll så att han flyger iväg fem meter bort in i en vägg. Eller helt enkelt plocka upp en fiende och spetsa den på en av spelets väldigt många spetsiga föremål som är strategiskt utplacerade på stridsplatser. Det är ett av de mest välgjorda stridssystemen jag stött på i actiongenren. Den kan lätt mäta sig med spel som är bättre på många andra sätt. Spel som God of War och Ninja Gaiden.

Blod istället för blixtar
För det andra är det Wolverine-känslan som är riktigt lyckad. Hans klor ger inte bara ifrån sig gula blixtar eller någon annan träffmarkering - de hugger verkligen in i fienden. Därför är spelet väldigt brutalt. Bland de mest blodiga och råa spel som släppts till den här generationens konsoler faktiskt. Huvuden, armar och ben huggs av och det sprutar ständigt blod. Även Wolverine själv, som ju besitter en kraftig självläkning kan, när han är riktigt skadad, se rejält köttig ut med stora sår över hela kroppen. Står man still med honom ett tag läker dessa ihop. Mycket effektfullt.

Ständigt på språng
En cool finess i kontrollen är att Wolverine kan ta stora språng. Genom att hålla in en av ryggknapparna väljs ett offer ut. Ett tryck på en annan ryggknapp får honom att kasta sig på sin motståndare med klorna utfällda. Det är en väldigt effektiv metod för att ta hand om fiender snabbt, men det finns motståndare som antingen slår undan dig på vägen eller skjuter dig i luften.
   Fienderna är annars något av en besvikelse. De kommer förvisso i många olika skepnader. Beväpnade med automatkarbiner, svärd, sköldar och cybernetiska jättearmar eller kamouflerade så att de bara kan ses med Wolverines supersinnen. Men det blir snart lite tjatigt att ha ihjäl samma sorts fiender. Detta gäller i synnerhet de stora mutantmonsterna som jag tror jag dödade åtta stycken av på de första tre timmarna. Det hade varit lite mer okej om de inte vore ganska enkla och tråkiga att döda.

Levla upp
Varje dödad fiende och varje hittad hemlighet på banorna ger Wolverine erfarenhetspoäng. Dessa får honom att gå upp nivåer som ökar hälsan och ger "skill points" som kan användas för att till exempel göra mer skada, få mer hälsopoäng eller låsa upp nya attacker. Det ger åtminstone en viss frihet i hur man vill spela, men är inte speciellt avancerat.
   På olika platser i spelvärlden (ofta såklart längs omvägar) kan man hitta "mutagens". Det är små bonusar som man kan koppla in för att till exempel göra mer skada med en viss attack, tåla extra mycket eller något liknande.

Djungelkorridorer
Banorna är väldigt linjära. Antingen i djungelkorridorer och trånga tempel eller i smala vinterlandskap och underjordiska baser. För det mesta är det ganska tråkiga platser, men det finns några områden som står ut som fantasifulla och filmiska.
   Förutom allt slaktande finns det också en del enkla problemlösningar och plattformshoppande. Jag förstår att de kan vara bra för variationen, men de är ofta bara frustrerande transportsträckor till nästa strid. Det finns också rälsskjutande som är pinsamt dåligt.
   Grafiken är för det mesta helt okej. Wolverines animationerna är snygga (förutom dubbelhoppet) och förutom en del buggar och glitchar är även omgivningarna godkända.

Sammanfattningsvis
Grymma strider och väldigt bra kontroll förstörs något av att fiender och miljöer upprepas så mycket. Det blir tjatigt efter några timmar och den första känslan av att spela något riktigt stort ebbar snart ut i slutsatsen att X-Men Origins: Wolverine är ett ovanligt bra filmlicensspel, men som har sina brister.