Wolfenstein
Skrevs 2009-09-09 15:38:00 av P-A Knutsson
Håller Wolfenstein måttet i en överbefolkad genre?
Sent to die är ett amerikanskt uttryck som passar Wolfenstein. Nästan inga förhandstittar, ingen hype. Senast Activision gjorde samma sak fick vi det usla Battle for the Pacific, så det fanns all anledning att vara orolig inför Wolfensteins comeback. Utvecklarna Raven Software brukar dock inte göra dåliga spel, så det kanske finns hopp för denna nazistskjutare?
En levande stad
Året är 1943. Nazister är elaka, amerikaner är hjältar och motståndsrörelser smider planer under jord. En av dessa grupper håller till i staden Isenstadt, och deras mål är att stoppa nazisterna från att använda ockulta krafter för att vinna kriget. Till sin hjälp får de den amerikanske agenten B.J Blazkowicz, samme huvudperson som i det 17 år gamla Wolfenstein 3D med andra ord.
   Denna gång har lyckligtvis både huvudperson och handling fått betydligt mer kött på benen. När BJ anländer till Isenstadt blir han genast skickad till motståndsrörelsens ledare, men på vägen stöter han på en mängd olika bifigurer. De har egentligen inte mycket att säga, men gör att staden känns levande. Speciellt vissa scener höjer närvarokänslan rejält. Tyvärr används detta enbart i den ”övervärld” som binder ihop de regelrätta uppdragsbanorna.
Call of Wolfenstein
För att ta sig till dessa banor är det bara att hoppa på de lastbilar som finns lite ologiskt utplacerade varstans i staden. Att hitta lastbilarna är aldrig några problem tack vare en karta och kompass, men följer man den rekommenderade vägen slaviskt missar man alla hemligheter som finns utspridda i staden. En stor del med nöjet i Wolfenstein består därför av att ta lite udda vägar, leta efter fungerade dörrar och hoppa upp på det mest för att se om något ligger dolt där.
   I den fria stadsmiljön fungerar detta väl, medan de mer låsta banorna erbjuder betydligt sämre upptäckarglädje. Ett par gånger har jag till och med blivit småsur när jag hittat något, eftersom det enbart var en slump att jag såg föremålet.
   På många sätt påminner Wolfenstein oerhört mycket om de äldre Call of Duty-spelen, eller standardiserade skjutspel överhuvudtaget. En stor guldstjärna visar vart man ska, ställer man sig vid en stationerad kulspruta väller fiender in mitt framför och fiender gormar ologiska repliker medan de väntar på att bli nermejade.
wolfen3
Det finns ett par undantag till de gamla hederliga bössorna.
Odöda med dödslängtan
Just fiendeintelligensen är en av spelets största brister. Trots att nazisterna verkar ha en rörelsedetektor och upptäcker dig även om du står gömd bakom dem, utnyttjar de aldrig detta till sin fördel. Alltför ofta står fiender helt öppet och skjuter lite på måfå, eller så springer de rakt mot dig utan en tanke på att använda vapnet i deras händer. I de flesta fall tar de i alla fall skydd, men i vanlig ordning är de duktiga på att hålla vissa kroppsdelar oskyddade.
   Vid ett antal tillfällen kan man sitta med siktet i exakt samma position och bara vänta på att hjälmförsedda tyskar ska vandra in i det. Efter att en av dem fått ansiktet bortskjutet dröjer det inte många sekunder innan nästa korkskalle råkar ut för exakt samma sak.
   Ibland kan det dock bli knivigt, speciellt när det är många fiender i halvstora områden. Då är det tur att Herr Blazkowicz kan använda övernaturliga krafter.
bild1
Den gröna effekten är läcker till en början, men blir snabbt tröttsam.
Använd kraften
Redan på den första nivån finns en mystisk blå gegga som gör att soldater flyger upp i luften. Inte långt därefter lär sig Blazkowicz att utnyttja kraften i denna gegga. Fyra olika förmågor finns tillgängliga, dimensionsbyte, tidsmanipulering, sköld och kraftfullare skott, men det är främst den förstnämnda som används. I den alternativa dimensionen ser det mesta ut som vanligt, men allt är täckt av ett grönt skimmer och en del förvridna detaljer. Dessutom rör sig Blazkowicz snabbare, har lättare att se fiender och kan upptäcka hemliga gångar. Stridsövertaget de andra krafterna ger är egentligen bättre än dimensionsbytet, men utan den funktionen aktiverad missas många hemligheter.
Uppgradera mera
Dessa hemligheter, som fått äran att omnämnas två gånger i denna text, består av viktiga dokument och guldtackor. Många av dokumenten berättar enbart små menlösa historier, men vissa ger uppgraderingar till de vapen som finns tillgängliga. Uppgraderingar som sedan betalas med hjälp av guldtackorna. Det anmärkningsvärda med förbättringarna är att de faktiskt ändrar vapnens förmåga rejält. Att uppgradera ens favoritvapen är därför roligare än det egentligen borde vara.
Intetsägande underhållning
Wolfenstein imponerar oftare än det irriterar. Förutom tveksam AI och föråldrat upplägg finns det inte mycket att klaga på. Kontroll, ljud och grafik fungerar som förväntat, och att förbättra vapnen är en trevlig sidosyssla. Att spela Wolfenstein är helt enkelt kul och det glimmar till rejält ibland, men överlag är äventyret alldeles för slätstruket. Man springer, skjuter, samlar och pratar – men inget ger några bestående intryck. Jag saknar en drivkraft, något som får mig att fortsätta spela efter korkade dödsfall. Att spela Wolfenstein är kul, men så intetsägande att man inte kommer ihåg det när maskinen är avstängd.
3 Kommentarer
Kommenterar som gäst
  • member_male
    SebbeG wolfensteinkänslan finns absolut där ... 2009-09-10
  • Avatar
    HolloW89 Inte nått jag lägger 600kr på men det... 2009-09-09
  • 1
    coffin spelet känns lite gammalt och grafike... 2009-09-09
zombie5

cmd

Spelar just nu!
e9465f61b4621d0447dc3dc9ee692388
Genre
Action
Utgivare
Activision
Utvecklare
Id Software
Plattform
Xbox 360, PC, Playstation 3
Prisjakt
Release
2009-08-21
Sammanfattning
plus
  1. Få saker att irritera sig på
  2. Kul att uppgradera vapnen
  3. Levande stad
minus
  1. Intetsägande äventyr
  2. Korkade fiender
6

Slutsats

I en överfolkad genre är Wolfenstein bättre än mycket, men samtidigt når det inte upp i samma klass som genrens giganter. Grundpelarna grafik, kontroll och ljud irriterar sällan, men sticker heller aldrig ut. Inte heller de olika banorna är något som fastnar i minnet, vilket gör att alla intryck av Wolfenstein rinner bort så fort maskinen stängs av. Därmed inte sagt att det är dåligt, bara intetsägande.
wolfx3021233093653
bild2
wolfen1
wolfen2
wolfx30201658828353
screen9large1882825760
Sömnigt onlineläge
Wolfenstein innehåller självklart en onlinedel, men den känns tyvärr ännu mindre inspirerande än äventyret. De olika kartorna är roliga, men ljud, grafik och spelsätt lämnar mycket att önska. Onlineläget är småkul, men det finns många betydligt bättre alternativ.
#inlineditbutton