Jag har definitivt inte samma förhållande till Wario som jag har till Mario - min barndomshjälte som orsakade flera bråk mellan mig och min mamma då hon inte lät mig få något Nintendo. Men när jag kör igång Wario Land: The Shake Dimension till Wii får jag ändå sköna minnen från barndomen och spelsessionerna hemma hos mina kompisar. Nintendos känsla för plattformsspel är fruktansvärt bra och trots att det är ett steg bakåt till en retro-spelform så fungerar det utmärkt.

Det första som slår mig när jag börjar spela är att det är väldigt vackert. Jag gillar verkligen den tecknade stilen och animationerna är helt underbara. Det ser riktigt komiskt ut när Wario kämpar för att ta sig ner i de trånga rören och när han gör graciösa volter i luften. Skaparna har fångat Warios klumpighet och kombinerat det med en smidighet som jag själv inte förknippar med hans karaktär men som ändå känns helt rätt.
   Det andra som slår mig, och som förvånar mig, är att det faktiskt är riktigt roligt. Banorna är uppbyggda på ett smart och varierande sätt och emellanåt introduceras nya spelmekanismer vilket gör att det aldrig känns tråkigt. En intressant funktion är också att spelaren i slutet av varje bana, för att få behålla sina pengar, på tid måste ta sig tillbaka till startpositionen. Själv blir jag alltid stressad när en klocka börjar ticka men möjligheten att spela banan baklänges gör att man samtidigt hittar dolda pengasäckar eller kistor som man kanske missat första gången. Om man sedan har is i magen nog att stanna och plocka upp skatterna är en annan femma.