Skolan är slut
VC2 tog en riktning mot skolanime både sett till grafik, handling och dialog. Något som möjligen kändes något barnsligare än ettans upplägg. De stora skillnaderna mot PS3-föregångaren var annars avsaknaden av större kartor. Där fick vi istället hålla till godo med banor uppbyggda av flera kartor med ett ganska litet antal soldater tillgängliga. Som kompensation utvidgades istället förbättringssystemet och ett lyckat flerspelarläge lades till.
   I VC3 har designers från första spelet återvänt, vilket syns med en gång. Utan att veta särskilt mycket om karaktärerna så känns de omedelbart betydligt mer intressanta än hos föregångaren. Sega har också öppet valt att inte satsa något på ett flerspelarläge för att kunna lägga fullt krut på kampanjen och dess handling. Redan vid uppstart av demot känns atmosfären helt annorlunda jämfört med båda föregångarna, lyckligtvis är det troligen i helt rätt riktning.

De namnlösa
Vi får följa en grupp soldater som går under titeln “De Namnlösa”, vilka utför de jobb som är för smutsiga för armén eller milisen att vidröra. Varje soldat i gruppen tilltalas inte vid sina namn utan istället som ett givet nummer och i regel placeras folk i gruppen om de gjort något för att inte längre vara omtyckta i de andra förbanden. I centrum finner vi Kurt Irving (nummer 7) som av någon anledning blivit utslängd från sin tidigare pluton och inte egentligen vill befatta sig med de namnlösa. Imca (nummer 1) en darcsen (darcsens är en rasistiskt utstött folkgrupp genom serien) som fått se hela sitt förra samhälle förgöras av en valkyria och drivs av sitt hämndbegär. Riela (nummer 13), utstött från armén då hon alltid tycks ha överlevt sina medkombatanter, direkt nedstigande släkt från valkyriorna, något som banar för konflikter med Inca förstås.
   Tidsmässigt ligger handlingen parallellt med VC1 i ett fiktivt Europa under mitten av 1930-talet där darcsens situation motsvarar judarnas, och landet Gallia försöker hålla sig neutrala mellan två stridande storallianser.

Riktigt lovande
Förhoppningarna på Valkyria Chronicles 3 kan inte bli annat än stora efter att ha spelat demot. Det mesta förstår jag så klart inte alls då jag inte har speciellt mycket japanska i bagaget, men det var inte särskilt svårt att komma igång baserat på hur mycket jag spelat VC2. Känslan var direkt mäktig vid uppstart med de tidigare mest pampiga orkesterstyckena nu delvis ersatta av nedstämda gitarrstycken och en betydligt mer allvarlig ton för serien. Den grafiska designen är också lysande och för tankarna tillbaka till hur karaktärerna levde på PS3.
   Flera andra nyheter ska komma vad gäller spelmekaniken. Till exempel så ska klasserna bli färre men med tydligare roller. Demot avslöjar ingenting om vilken typ av förbättringssystem det kommer bli i slutprodukten, men det lär säkert ske en del förändringar. Det sista man kan önska är att Sega en gång för alla verkligen får till en engagerande handling, med hjälp av röstskådespelare som gör det lika bra som de japanska i demot, för då kan det här bli hur bra som helst.
   Det är dags för alla fans att gå vidare och åtminstone för stunden sluta gnälla och våndas över hur synd det är att VC inte längre är på PS3. Blir det här så bra som det just nu lovar kan vi ha ett av de bästa spelen under PSP:s livstid på intågande, och det vill ni inte missa.