Fast att säga att jag lider av det är nog fel. Jag älskar att svära, när det passar - det är kryddan i vårt språk. Och spel får gärna vara lite utmanande, så att jag får svettas där i soffan, sätta mig på helspänn och stirra stint på TV:n. Med bultande hjärta och munnen torr som sandpapper.

Spelstilen skiljer sig från vad jag är van vid, men är samtidigt bekant. Att kämpa sig genom tretton torn med kedja och svärd kan vara nog så frustrerande. Att äntligen lyckas klå en boss på femte försöket resulterar i ohälsosamt många hjärtslag. Trots frustrationer och fula ord är det den känslan jag är på jakt efter. Pirret, lättnaden och njutningen av att äntligen få ta mig vidare.