Efter att ha spelat en absurd mängd Wii-spel har jag kommit till den tråkiga insikten att den enda genren som blir bättre med Nintendos nyskapande kontroller är ljuspistolspel. Sikta på skärmen, skjut – perfekt enkelhet. Hittills har vi fått Ghost Squad och House of the Dead 1 & 2 från Sega, varav det förstnämnda otroligt nog är ett av mina mest spelade Wii-spel. Båda är emellertid gamla arkadspel, så när Sega nu utvecklat ett helt nytt House of the Dead med Wii som grund är mitt intresse på topp.

Skrot som underhåller
Overkill är värdelöst. Genomruttet. Uruselt. Varför kan jag inte sluta spela? Det är på den tredje banan det vänder, ett tivoli. Här blandas de vanliga fienderna med viga karate-clown-zombies, kan det bli bättre? Det kan det faktiskt, när huvudpersonen ramlar ner i en vagn och åker in i nöjesfältets spökhus. Underbart. På de följande nivåerna är både tempot och variationen på topp. Spelaren får besöka tåg, fängelse, träsk med mera. Inget utöver det vanliga egentligen, men tillräckligt spöklika och zombiefyllda för att bli minnesvärda.
   Tyvärr har utvecklarna tagit i lite för mycket och i stort sett varenda liten scen plågas av slowdowns. Trots att spelaren inte kan välja väg själv utan möter miljöer och fiender i förutbestämda vinklar, hugger och hackar bilden i nästan varenda panorering. Spelet är inte överdrivet snyggt och visar inte speciellt många fiender på skärmen samtidigt, men ändå har Wiin problem med att måla upp miljöerna. Detta är såklart ett stort minus i ett spel som bygger på ett snabbt avtryckarfinger och precision. Det är inget som framkallar dödsfall, men för poängjägare är det ett enormt irritationsmoment.

Director’s Cut, as seen in the movies
Grundläget i Overkill är emellertid inte speciellt svårt. Jag körde igenom äventyrets sju banor på någon timme, och var inte ens i närheten av att dö förrän i slutet. Spellängden får ändå ses som fullt godkänd i den här typen av spel, men med strulande poängjakt och låg svårighetsnivå tar det roliga slut snabbt.
   Efter att ha bränt igenom huvudläget öppnar sig dock Director’s Cut. Där har spelaren alternativa rutter att välja på, samt stöter på fler och betydligt svårare fiender. Dessutom får spelaren max tre continues, till skillnad från det oändliga antalet i huvudläget. Det går även att låsa upp möjligheten att själv använda två pistoler/wiimotes.
   Vill man ha mer lättillängliga och snabbspelade alternativ hittas tre ”arkadspel” under Mini Games: Money Shot II, Stayin’ Alive och Victim Support. Samtliga går att spela med upp till fyra spelare och att samla poäng genom att antingen skjuta måltavlor, överleva eller skydda oskyldiga. Min favorit är helt klart Stayin’ Alive där både avtryckarfinger och reflexer får jobba hårt. Här måste du klara vågor av zombies som strömmar mot den fasta position du ska hålla tills tiden tagit slut. Att spela minispelen ensam är dock inget att rekommendera.
   I övrigt finns det en hel del att låsa upp; mängder av musik, monstermodeller och filmer. Just musiken är värt ett extra omnämnande.