En inledande inlärningskurva
I vanligt Zelda-manér börjar du ditt äventyr i Links hemby där du försiktigt introduceras till spelets kontroller, något som är än mer viktigt då Wii-kontrollen är ny för Zelda-serien. Introduktionen fungerar bra och man inser snabbt att det är samma kontroll som funnits med sedan Ocarina of Time-tiden.
   Du låser på fienden med Z-knappen, du förflyttar dig med den analoga styrspaken på nunchuk-tillbehöret och du gör en hoppattack genom att trycka på A-knappen när du låst på en fiende. Vad som dock är nytt är att du nu istället utför Links vanliga svärdhugg genom att hugga med Wiimoten (eller rycka till om du så vill) och snurrattacken utförs genom att göra en snabb cirkelrörelse med nunchucken.
   Snurrattacken fungerar riktigt bra med wii-kontrollen, vad jag dock är lite mer tveksam till är att du utför svärdshugg genom huggande rörelser med Wiimoten. Jag säger inte att det fungerar dåligt, för det gör det verkligen inte, men det känns som om jag lika gärna skulle kunna hugga med en knapp istället.
   Något som däremot fungerar riktigt bra är att sikta med Wiimoten när du exempelvis ska använda dig av pilbågen eller andra projektilvapen. Att sikta med Wiimoten är precist och naturligt, och detta är det som talar för att köpa Wii-versionen framför GameCube-versionen. Det fungerar helt enkelt så bra.
   Kameran fungerar även den lite annorlunda än vanligt, där den i GameCube-versionen går att rotera fritt är den här istället låst till Links rörelser. Kameran sköter sig på det stora hela, jag stötte på lite knöligheter när jag skulle simma eller gå upp för spiraltrappor, men kameran ställde aldrig till några problem som störde upplevelsen. I byn får du även testa på att valla får och fiska. Valla får var lite halvroligt och fungerade bra, fisket var däremot inte lika roligt som jag trodde att det skulle vara och jag fiskade aldrig mer än vad handlingen krävde av mig.

Twilight kontra Hyrule
När jag först satte min fot på Hyrules slätt blev jag lite besviken över hur pass begränsad den verkade vara, något som snabbt byttes ut mot ett förnöjt flin när jag insåg att detta bara var ett litet område i en värld fylld av flera och större områden. Hyrule består av skogslandskap, slätter, öknar, vattenspalats och snöbeklädda berg, komplett med väderförhållande och dagscykler.
   Det har sagts att spelets yta ska vara cirka fem gånger större än Hyrule från Ocarina of Time, om det stämmer eller ej vet jag inte, men jag kan lugnt konstatera att det är avsevärt större än föregående Zelda-titlar. Alla dessa områden är uppbyggda på samma sätt i vanliga Hyrule som Twilight Realm, med den stora skillnaden att saker som finns tillgängliga på den ena sidan inte nödvändigtvis finns tillgängliga på den andra sidan.
   Upplägget påminner lite om det från Metroid Prime 2: Echoes, lyckligtvis tvingas man dock inte fara kors och tvärs mellan de olika dimensionerna hela tiden. Du får tydliga instruktioner om när det är dags att bege dig till den mörka respektive ljusa sidan, och när något ska teleporteras över från den ena sidan till den andra ombesörjer Midna enkelt denna procedur. Längre fram i spelet kan du med Midnas hjälp teleportera dig runtom i världen så att du slipper repetitivt resande.

Design kontra pixelpervertion
Något som har diskuterats flitigt i samband med Twilight Princess är dess bakgrund som GameCube-titel med tillhörande grafisk kvalitet, och detta blir tydligt när man först sätter igång spelet. Texturer är detaljfattiga och de tredimensionella objekten är enkla. Grafiken är på GameCube-nivå, det är en sak som är säker, men det resultat som Nintendo fått fram med en så enkel grafikmotor är inget annat än enastående.
   Spelet är så pass väldesignat ur grafiskt perspektiv att jag inte kan förmå mig att klaga på de tekniska tillkortakommanden grafikmotorn bygger på. Ljussättningen är bland det vackraste jag sett i ett spel någonsin och bidrar till att skapa scener som konkurrerar ut många grafiskt överlägsna spel. Ett exempel är när Link i vargform sitter uppe på Death Mountains klipphyllor och ylar ikapp med en ande i vargform där den underbart renderade bakgrunden och ljussättningen fick mig att stirra drömskt i välmående.
   Det ska dock tilläggas att detta gäller för vissa delar av spelet, stora delar av spelet ligger på en bra medelnivå. Animationerna i spelet är riktigt bra gjorda, allt ifrån vargens rörelsemönster till Eponas ritt ser riktigt välgjort ut.

Bästa Zelda hittills?
Känslan efter att ha spelat Twilight Princess är att jag ställer mig frågan hur Nintendo ska kunna slå denna titel med nästa utgåva i serien. Spelets temposättning, design, handling och karaktärsbyggande är inget annat är superb. Mina största klagomål är att striderna är för mycket av samma trots ny kontrollmetod, och att bosstriderna är för enkla, och åtgärdar Nintendo detta till nästa spel kommer det att bli ett helt makalöst spel.
   Twilight Princess är ett paradexempel i utmärkt speldesign och tävlar med A Link to the Past om titeln som bästa Zelda-spel i min mening. Det här är ett av de bästa spel jag spelat på senare år, och ett definitivt måste för Wii- eller GameCube-ägare.