Svenska Grins tredje spel på två månader. Kan de hänga med i sitt eget tempo?
Svenska Grin landade kontrakt efter kontrakt och var hetare än hetast. Bröderna Bo och Ulf Andersson fick stå som galjonsfigurer för den svenska spelbranschens framgångssaga och svenska spelskribenter tog varje tillfälle de kunde att visa upp sig i Grin-strumporna.
Tre spel på två månader
Sedan kom orosmolnen. Bionic Commando var inte så klockrent som vi hade hoppats. Wanted blev inte det utlovade undantaget till att filmlicensspel är dåliga utan snarare en bekräftelse av regeln. Och så har vi nu Terminator Salvation, det tredje spelet på två månader.
Dyr gris i säcken
Med en sådan filmlicens och story i ryggen hade Grin alla möjligheter i världen att få till en riktigt bra actiontitel som dessutom skulle sälja bra. Om det är licensspelens förbannelse som spökar eller Grins kompetens som haltar låter jag vara osagt. Men Terminator Salvation borde inte ha släppts i sitt nuvarande skick. Att betala fullpris för det är att köpa en skandalöst dyr gris i säcken.

Här ser ni ungefär två tredjedelar av alla fiender som finns i spelet.
Skapat medan de kväver gäspningar
Om jag ska vara snäll så kan jag tillstå att det är stabilt. Grin har skapat en ganska bra grund för ett actionspel. En grund som i sig är en försäkring mot sågningar, men då måste man göra något med den grunden. Det har inte Grin gjort. De har antagligen fixat resten med vänsterhanden medan högerhanden varit upptagen med att kväva gäspningar.
Tjatiga strider
Maken till repetitivt spelupplägg har jag sällan stött på. Spring fram till ett skydd, välj rätt vapen, skjut, spring vidare, ta skydd, välj rätt vapen, skjut och upprepa till leda. Vissa fiender (det finns typ tre olika i hela spelet) måste flankas för att de ska tas kol på. Då kommer ett visst mått av taktik in i bilden. Det är kul de första tre gångerna. Sedan blir även det tjatigt.

Rälssjkutare. Varje utvecklares bästa vän för att skapa "variation".
Räddas från sågning av samarbete
Ibland ska man ta sig mellan två av dessa sekvenser med hjälp av en rälsskjutare och som vanligt med rälsskjutare är det helt meningslöst och bara ett tecken på att fantasin hos utvecklarna antingen tagit slut väldigt fort eller aldrig existerat. Det skapar variation, men det är också allt. Dessutom är det inte variation som är det största problemet i ett äventyr som bara är knappt fem timmar långt. Framför allt när det inte har något vettigt flerspelarläge. Samarbetsläget på delad skärm räddar dock spelet från en total sågning.
Hoppas på hafsverk
Bättre står det till med miljöernas variation och i viss mån på att få fram känslan av en framtida värld som ligger riktigt risigt till. Det lyckas banorna och mellansekvenserna ganska bra med att förmedla, precis som filmerna, men det hjälper inte. Terminator Salvation är ett tråkigt och idéfattigt hafsverk. Eller rättare sagt så får vi hoppas att det är ett framstressat hafsverk. För om inte Grin kan bättre än så här så har företaget större problem än att dess chefer inte längre får vara galjonsfigurer.