Ett kasst intro, med en mysig fortsättning
Phenomic kan vara rätt lömska ibland. Istället för att slå på stort och presentera sitt spel från dess bästa sida från start har man bäddat in de inledande sekvenserna av Spellforce II i en riktigt tråkig tutorial där nya spelare antagligen kommer att avskräckas av det genomtrista inledande momentet inom loppet av en kvart. Orkar man hänga med en stund till ljusnar det dock upp rätt kraftigt ganska så snart. I takt med att storyn vecklar ut sig introduceras spelets två huvudsakliga spelmoment. Rollspelandet och strategidelen med sitt basbyggande och truppförflyttning.
   Konceptet med genrehybrider är inte riktigt lika uppseendeväckande som det var för ett par år sedan och om man säger RTS/RPG-korsning är det inte särskilt många som höjer på ögonbrynen längre. Det har blivit mer eller mindre vanligt att man plockar lite från här och var för att sätta ihop det till ett eget spel.
   
Nedskalat men bättre
Det första Spellforce hade en stor potiental att faktiskt bli någonting en vacker dag, men som det såg ut då var det tämligen medelmåttigt. Korsbefruktningen av de två genrerna klaffade inte riktigt och det blev mest ett styltigt ”bra första försök”. Spellforce II är mer strömlinjeformat än sin föregångare och känns mycket mer naturligt att spela. Man har skalat ned strategidelens detaljrikedom för det första, ett mycket bra designval. Du slipper nämligen allt vad irriterande micro-management heter, bland annat tack vare att resurssorterna reducerats till bara tre olika till skillnad från föregångarens sju. Resursinsamligen är även mycket lättorienterad eftersom du bygger specifika arbetere för varje resurs. Så fort en stenarbetare är redo springer han iväg till närmaste stendepot och börjar jobba. Vidare har ett mycket lättöverskådligt system för att hålla reda på dina enheter införts.
   En klassiker i strategispelssammanhang är att man brukar använda sig av knappkommandon som "Ctrl+1" (eller annan siffra) för att binda gruppen till en specifik siffra och lätt kunna manövrera små grupper av enheter för att kunna slå så specifikt som möjligt mot dina mål. Här väljer du helt enkelt din grupp och "fäster" deras karatärsporträtt i samlad trupp i övre delen av skärmen. Sedan är det bara att markera porträttet för att välja dessa enheter, någonting som fungerar snabbt och smärtfritt, vilket i sin tur gör att Spellforce II:s taktiska moment känns väldigt mycket mer lättflytande.

Den tunna röda linjen
Det är en fin balansgång det där. Gränsen mellan ett riktigt b-spel och ett bra spel har sällan varit så suddig som den är i Spellforce 2. Till slut står valet mellan att sucka högt eller att dyka ännu djupare in i en mustig story med glömda blodsbröder, skuggor i öster och uråldriga drakpatriarker. Kliché-varning så det förslår, men ibland är det ruskigt mysigt att bara bädda ner sig i en riktig långkörare och skrocka förnöjt åt putslustiga trollkarlsnamn och de ”överraskande” vändningarna i storyn. Spellforce II är ett sådant spel och det är dessutom lagom snyggt och roligt för att man skall orka kämpa sig igenom den enligt utsago 60 timmar långa kampanjen. Jag har fortfarande inte tröttnat och bara det är en bedrift värdig självaste långkörar-författaren Robert Jordan själv.