Sonic and the Black Knight
Skrevs 2009-03-19 08:57:00 av P-A Knutsson
Är en genomusel grundidé märkligt nog vad Sonic-serien behöver?
Jag vägrar ge upp. Jag fortsätter ignorera allt hemskt som varit. Jag ska spela ett bra Sonic-spel igen. The Black Knight har dessutom ett ess i rockärmen. Sonic the Hedgehog, Unleashed, Secret Rings, Rivals, Heroes och så vidare såg faktiskt lovande ut på förhand, medan Sonic and the Black Knights grundidé är genomusel rakt igenom. Är det vad som krävs för ett lyckat Sonic-spel?
Ett svärd i handen är bättre än en korv på marken
I spelets introsekvens ser vi en prinsessa som blir attackerad av en mystisk riddare. Med en trollformel kallar hon på hjälp, och från himlen faller en korvätande Sonic. Prinsessan blir räddad och förklarar vad som hänt. Därefter får Sonic det talande svärdet Excaliburn, och tillsammans ska de dräpa självaste Kung Arthur. Som om inte det var nog visar det sig att Arthurs riddare runt det runda bordet utgörs av gamla bekantingar som Knuckles och Shadow. Förvirringen är stor, men handlingen är inte alls så dum som den låter. Historien presenteras via oväntat snygga tecknade filmsnuttar som visas efter vissa banor.
Grönt svaj
Ett av de tidigare nämnda spelen, Secret Rings, är trots en rad missar den bästa 3D-reinkarnationen av Sonic sedan Dreamcast-titlarna. Black Knight kommer från samma utvecklarteam som Secret Rings, detta är med andra ord deras andra Wii-exklusiva Sonic-spel. Det märks tydligt att Black Knight är byggt från grunden på Nintendos maskin, både grafiskt och kontrollmässigt – på gott och ont.
   Den goda delen handlar om det grafiska. Även om det yttre är ojämnt, visar vissa områden upp något av det absolut snyggaste Wii har presterat. Samtliga banor består av smala korridorer, men då de flyger förbi snabbt och smidigt är det inget som stör. I regel är nivåerna dessutom relativt välbefolkade av vänner, fiender och föremål. Karaktärsdesignen når dessvärre en ny nivå av vedervärdighet, trots att det bara finns en handfull olika karaktärsmodeller. Turligt nog kan både snälla och elaka karaktärerna huggas ner, så man slipper se deras gräsliga trynen. På tal om gräs måste det nämnas att gräset i spelet imponerar en hel del i sin gröna svajighet.
   Ett mellanting av det goda och onda är kontrollen. Att springa rakt framåt fungerar utan nämnvärda problem, även när hopp och sidoförflyttningar ska utföras. Det går riktigt fort när vår kotte kommer igång med sitt berömda fotarbete, men jag känner ändå aldrig att jag förlorar kontrollen över honom. Dessutom är det riktigt kul att styra Sonic mellan nivåernas hinder- inte minst då det ser så läckert ut.
sonic3
Förutom Sonic och hans kamrater är karaktärsdesignen hemsk. Riktigt hemsk.
Vifta i panik
Men, men, men. Men. Jag blir så arg, jag blir så less. Välgjord presentation, stundtals urläcker grafik och fungerande grundkontroller. Tre ingredienser för ett riktigt toppspel, men så läggs världshistoriens mest oprecisa och meningslösa viftande in för att utföra attacker. Jag har försökt göra rörelser som åtminstone liknar svärdshugg eller vad som nu ska genomföras, men nej. Attackrörelserna i Sonic and the Black Knight ska uträttas med total sinnesförvirring, ju mindre koll desto bättre går det. På skärmen ser det snyggt ut, för en person som kan spela är det korkat och tråkigt. För ett barn är det däremot helt fantastiskt.
   Att Sonics senaste titel främst riktar sig till yngre spelare blir snabbt uppenbart. Den sagoliknande handlingen kan jag leva med, bristen på utmaning är en annan femma. Förutom vid ett par halvkluriga bosstrider är det bara kontrollviftande som behövs för att ta sig framåt. Å andra sidan är det aldrig fel med ett välgjort spel för småfolk, men kunde de inte ha lagt in ett alternativ till de översimplifierade kontrollerna? Som det är nu blir spelandet alldeles för enahanda för att underhålla i längden – oavsett ålder.
Kort samlande
Kanske är det då tur att spelet är så kort. En handfull timmar, sedan är äventyret avklarat. Det är dock möjligt att spela om allt från början med andra karaktärer, samt mängder med sidosysslor att spendera tid på. Exempelvis kan banor spelas om för poängsamlande, då spelaren betygsätts efter varje avklarad bana. Dessutom finns det skatter gömda på banorna, vilka ger Sonic nya förmågor.
   I Secret Rings fanns ett oväntat välfyllt flerspelaralternativ, något som även finns i detta spels huvudmeny. Tyvärr har de lättsamma minispelen bytts ut mot stridsarenor där högar med fiender ska besegras.
sonicboss
Den enda formen av motstånd fås av bossarna.
Öppet brev till Sonic Team
Snälla rara utvecklare. Att Wii har en rörelsekänslig handkontroll är både ni och jag väl medvetna om. Något ni däremot måste ha missat är att vi spelare fullkomligt hatar meningslöst viftande. Efter varje timme med Black Knight känns min handled ungefär fyra år äldre, och det räcker med att jag tänker på att lyfta något för att den ska låta som en gammal rostig kärra. Är detta vad ni vill åstadkomma? I så fall är det bara att gratulera, ni har lyckats med er diaboliska plan.
   För att vara något mer seriös har jag oerhört svårt att förstå kontrollbeslutet. Att styra ett svärd med Wiimoten är såklart en klockren idé, men utan precisions- och koordinationskrav faller allt platt. Återigen slarvas potentialen bort, vilket känns extra trist när många av spelets delar är lyckade - precis som Secret Rings. Black Knight är i alla fall ett steg i rätt riktning från Unleashed, men det kunde ha varit så mycket mer För varje ny titel som släpps blir jag alltmer övertygat om att en förbannelse vilar över 3D-Sonic.
9 Kommentarer
Kommenterar som gäst
11747a9438133194eaee0f46cb94be37
Genre
Äventyr
Utgivare
Sega
Utvecklare
Sonic Team
Plattform
Wii
Prisjakt
Release
2009-03-13
Sammanfattning
plus
  1. Snabbt
  2. Vissa miljöer är riktigt snygga
  3. Kul föremålssamlande
  4. Schyssta mellansekvenser
  5. Skoj när man slipper slåss
minus
  1. Fantastiskt värdelöst viftande
  2. Mycket låg svårighetsgrad
  3. Skum betygsättning efter avklarade banor
  4. Hemsk karaktärsdesign
5

Slutsats

Ett stort svärd har huvudrollen i Sonic and the Black Knight. Hur otroligt korkat det än må låta fungerar det faktiskt, både sett till handling och spelupplägg. Däremot kontrolleras svärdet inte alls som det borde, och större delen av speltiden spenderas med planlöst armflaxande. Trots att spelet har en rad bra inslag räcker det inte för att väga upp för den hopplösa kontrollen. Ännu ett halvtrasigt Sonic-spel med andra ord.
Bilder
728915200810021242082big
728915200810021632070big
728915200810021632081big
728915200810041916470big
728915200810041916471big
sonic1
sonic2
#inlineditbutton