I slutet av 2009 släpptes Rogue Warrior, ett actionspel som smögs ut i hyllorna utan vare sig recensioner eller reklam i bagaget. Rogue Warrior visade sig snabbt vara ett av de sämsta spelen som släppts på HD-konsolerna. När Singularity lanserades på ett liknande sätt och med ett likartat omslag var det därför lätt att ana oråd, men inte kan väl den anrika studion Raven ha sjunkit så lågt?

Välkommen till Ryssland
I Singularitys inledningssekvens får vi se en grupp amerikanska specialsoldater som ska undersöka en gammal övergiven rysk forskningsstation belägen på ön Katorga-12. När de når sin destination inträffar dock en olycka och deras helikoptrar störtar. Endast två soldater överlever, och som en av dessa ska spelaren ta reda på vad som har hänt på ön – både då och nu.
   Det är just detta tema, då och nu, som är hjärtat av Singularity. På grund av de experiment som ryssarna utförde på ön skapades tidsrevor mellan nutid och 1955, vilket i praktiken innebär att spelets huvudperson kan manipulera vissa objekt så att de antingen föråldras eller föryngras. Detta används främst till att lösa pussel och strida, men vid vissa tillfällen får spelaren åka tillbaka till 1955 och se den sönderfallna forskningsstationen i sina glansdagar. Ibland syns även ”spöken” som visar vad som hände på stationen, vilket tillsammans med de radiologgar som ligger slängda lite överallt skapar en bra inramning.

Overkliga trea
Inramningen får dock en smäll av det visuella. Tekniskt sett är grafiken i Singalurity fullt godkänd med stabil skärmuppdatering och detaljrika korridorer. Problemet är att det känns som om jag har sett vartenda rum i en mängd spel innan. Likt väldigt många andra titlar använder Singularity nämligen den välkända Unreal 3-motorn, en grafikmotor som mer än gärna målar upp mörkbruna miljöer med ett konstigt glitter över sig. Till och med blodet glittrar som en liten rosa prinsessklump.
   Att klaga på en fungerande grafikmotor är såklart ganska dumt, men eftersom Singularitys innehåll har svårt att sticka ut från andra spel blir det ännu värre när till och med grafiken ser likadan ut som exempelvis Wolfenstein (2009), Gears of War, Bioshock med många fler. Jag har till och med råkat kalla Singularity för Wolfenstein ett par gånger eftersom de är så lika.
   För de som inte har spelat överdrivet många spel baserade på Epics grafikmotor är det här dock inget större problem, men personligen är jag oerhört less på att se samma gamla glansbruna väggar om och om igen.

Gears of Resistance: Timeshift in Wolfenstein
Förutom grafiken påminner som sagt även själva spelandet en hel del om andra FPS. I sina bästa stunder liknar Singularity en riktigt lyckad korsning mellan Bishock och FEAR, men ibland faller det ihop till en medelmåttig expansion av Ravens senaste Wolfenstein-spel. Däremellan finns bitar som hämtats från Resistance, Timeshift, Half-Life 2 och så vidare. Därmed inte sagt att Singularity är dåligt. Jag gillar framförallt spelets inledning och avslutning, och i mellanpartiet är det främst bosstriderna som utmärker sig positivt. Därtill finns det en rad spännande scener, men med det stora problemet är att det mesta redan har setts i andra spel.

T M D, it’s dynamite
Den ingrediens som försöker ge spelet en någorlunda unik känsla är TDM, en tidsmanipulerande handske som kan användas i både strid och till pussel. I huvudsak används den för att göra objekt äldre eller yngre (även fiender), men efter ett par uppgraderingar kan den även lyfta saker, sakta ner tiden inom ett litet område, samt putta iväg fiender.
   De pussel spelaren ställs inför är oftast inget att höja på ögonbrynen över; vanligtvis räcker det med att tidsmanipulera ett objekt eller flytta runt ett par lådor. Inledningsvis är pusslen halvsmarta, men efter någon timme går allt på rutin eftersom alla klurigheter följer samma mönster.
   I strid används TMD-handsken för att förvandla fiender till dammiga skelett eller helt enkelt krossa dem. Dessa attacker drar dock en hel del energi och kan därför inte användas hela tiden. I övrigt är striderna underhållande utan att vara fantastiska; fienderna är lagom korkade och försöker i alla fall att ta skydd, medan vapenutbudet är magert men underhållande. Dessutom går det att förbättra skadan, ammunitionskapaciteten och omladdningshastigheten på varje vapen.

Låsta dörrar
Vid sidan av den bristfälliga originaliteten är Singularitys största nackdel bristen på frihet och valmöjligheter. Spelaren forslas hela tiden genom tydlig utstakade gångar där endast de objekt som för spelaren framåt går att använda. Ett rum kan vara fyllt med dörrar, men det är i regel bara en som kan öppnas. Samma sak gäller alla objekt som kan tidsmanipuleras; de är tydligt utmärka och man kan bara manipulera dem på ett förbestämt sätt. Ett exempel på detta var när jag fastnade vid en kran som skulle lagas. Jag stod bredvid kranen men lyckades inte laga den förrän jag hittade en liten elplatta – vips så byggdes hela tornet ihop. Dessutom känns det lite löjligt att huvudpersonen kan laga ett helt fartyg, men en dörr eller bil går inte att fixa.

En bra grund utan udd
Självklart hade det varit omöjligt för Raven att ge spelaren full frihet över tidsmanipulering och tidsresande, men det är trist att man bara får skrapa på ytan av den potential som finns i tidsalternerandet. Med en större budget kunde Singularity ha blivit en klassiker, men i sin nuvarande form lär det snart vara bortglömt. Grunden är riktigt bra, men det där lilla extra saknas.
   Totalt sett är Singularity dock ett bra val för FPS-fanatikern. Spelet erbjuder inte några omvälvande nyheter, men är ändå ett solitt och underhållande äventyr som inte gör några större fel. Förhoppningsvis släpps en uppföljare som tar bättre vara på den potential som finns.