 |
||||||
|
 |
Prince of Persia
Skrevs 2008-12-11 11:35:00 av Erik Hansson Den akrobatiska prinsen är tillbaka - drygare än någonsin.
Jag borde vara stormförtjust i Prince of Persia. Det är otroligt vacker grafik i tecknad celshading, som jag är väldigt svag för. Det har ingen hög svårighetsgrad som avskräcker. Det berättar en storslagen historia om ont och gott. Det har snygg design och en cool sidekick. Det bygger vidare på en etablerad, bra spelserie. Många ingredienser finns egentligen där. Men det räcker inte riktigt i långa loppet.
 Återuppliva världen
Det som utmärker Prince of Persia mer än något annat är hur vansinnigt snyggt det är. De akrobatiska animationerna ser både mjuka och realistiska ut när prinsen svingar sig mellan pelare, springer längs väggar eller voltar över fiender. Han är och känns som en forntida superhjälte inte helt olik Spider-Man i sina rörelsemönster. Världen runt omkring honom är fantastisk och fantasirik på samma gång. Den visas först upp i en vacker öken med tempel och raviner för att sedan förändras. En stor ondska breder ut sig över världen och draperar allt i ett grått och deprimerande mörker. Med hjälp av prinsens nya bekantskap, prinsessan Elika, blir det din uppgift att ställa allt till rätta igen. Magisk mystik
Elika är nämligen en magiker. Hennes krafter kan förstärkas med en slags ljussfärer så att hon dels får tag på dolda krafter och dels kan återskapa världen. När hon helar ett område efter att en boss besegrats sprider sig växtligheten från hennes kropp på ett väldigt vackert sätt. Det känns verkligen att allt ställs till rätta igen och det höjer min motivation att fortsätta. Jag kan inte komma på att jag blivit så här betagen av en spelvärld sedan Shadow of the Colossus eller Ico. Det har lite av samma magiska mystik.  En hjälpande hand
Jämförelsen med Ico när det gäller en pojke som hjälper en flicka tycker jag dock är ganska långsökt. I Ico hjälper man den till synes hjälplösa flickan Yorda. I Prince of Persia är Elika en stark personlighet som ständigt räddar prinsen. Hon räcker hela tiden en hjälpande hand (bokstavligen) när man missar ett hopp och skickar tillbaka en några meter i banan för att ge en andra chans. I striderna hjälper hon till med kombinationer och magiska attacker. Hon gör väldigt mycket för spelupplevelsen trots att man aldrig får spela med henne. Samarbetet mellan huvudpersonerna är spelets kärna och en stor behållning. Aldrig utmanande
Elikas hjälpsamhet gör att man aldrig riktigt behöver oroa sig när man hoppa mellan stupen. Dessutom är hoppen väldigt automatiserade. Det ska ganska mycket till för att du ska missa ditt mål och skulle det ske får du börja om bara en liten bit bakåt. Det ger ett ganska högt tempo och man slipper irritera sig på svåra partier för att istället kunna njuta av spelets största styrka; miljöerna. Samtidigt tappar det i spänning. Det är aldrig någon riktig utmaning och man känner sig aldrig orolig för prinsens liv. Snarare tvärtom. Jag hade önskat att Elika skulle strunta i att rädda honom efter ett tag så att vi fått fortsätta spelet med den intressanta av de två karaktärerna istället.  Extremt dåligt omdöme av Ubisoft
Prinsen är nämligen en av de mest korkade rollbesättningarna det här året. I en värld full av mystik och allvar är han smartskallen som ständigt ska komma med tröttsamt fyndiga kommentarer. Han vill vara en charmig Han Solo, men blir istället bara en irriterande belastning för hela spelupplevelsen. Att Ubisoft valde samma röstskådespelare som Nathan i Uncharted och lät honom ha nästan samma personlighet tyder bara på extremt dåligt omdöme. Även fienden är enkla
Förutom väldigt mycket plattformshoppande förekommer det också en del strider. De är alltid mot en enda motståndare och prinsen är ingen superhjälte med sin sabel. Istället gäller det att parera och välja sina attacker. Ibland måste man använda specifika attacker och strategier för att besegra fienden, men det blir aldrig särskilt svårt här heller. Däremot är fienderna fantasirika och snygga precis som resten av spelet.  Som att titta på bilder
Det är avsaknaden av engagemang som till slut straffar spelet lite för mycket. Jag njuter av miljöerna och designen, men det blir lite som att sitta och titta på bilder från någons fantastiska resa. Det är fascinerande i början, men man tröttnar snart eftersom det känns lite för distanserat. Med det sagt är Prince of Persia långt ifrån ett dåligt spel. Det är ett ganska långt äventyr som både är vackert och mysigt. Det saknar bara detaljer för att nå upp till de högsta betygen och för att stå sig i höstens hårda konkurrens.
17 Kommentarer
• Level 7 på Facebook.
|
||||||||||||||||||
Facebook
Twitter
E-post
erik
 |
|
 |
|
 |
SlutsatsEtt synnerligen mysigt äventyr med vacker fantasifull grafik. Ett av årets största grafiska upplevelser. Ett lättsamt plattformsspel med en übersmidig prins och hans magiska prinsessa som ständigt hjälpande hand. Striderna mot diverse skuggkryp kan vara snygga, men sällan spännande. Samma slutsats gäller hela spelat. Det är vackert och mysigt, men det blir aldrig riktigt engagerande. Det vackraste Prince of Persia hittills är också det absolut lättaste och har en otroligt enerverande prins i huvudrollen. |
Prisjämförelser
