Du spelar den unge fysikern Philip som i samband med ett dödsfall av sin mor får ta del av ett brev som skrivits av hans, sedan länge, avlidna far. Brevet innehåller ny information om faderns bakgrund och öppnar snabbt ett fönster i Philips sorgarbete.

Skräckstämningen infinner sig snabbt i den mörka, slitna och fruktansvärt ensamma miljö som Philip har hamnat i. Inte heller blir rädslan mindre påtaglig då det visar sig smyga omkring muterade hundar som skulle slita Philip i stycken om han inte gömde sig illa kvickt. Frågan jag som spelare ställer mig när jag sitter uppkrupen på min stol med hjärtat i halsgropen; hur ska jag våga spela vidare?

Utan att avslöja för mycket eskalerar spelet i mycket oväntade situationer och möten. Det jobbigaste är när hela Overture slutar i en makaber överraskning som påverkar den enda mänskliga personen jag träffar i spelet. En händelse som verkligen berör mig framför skärmen.

Det som slår mig mest när jag spelar är hur ovan jag känner mig med att befinna mig i first-person vinkel och samtidigt ha så lite attackmöjligheter. I Overture så har du visserligen ett vapen, men slagen är tunga och svåra att få till så det bästa är att undvika hundarna så mycket som möjligt. I Black Plague har du inte ens vapen vilket gör att smygandet och springandet blir ett stressmoment. Det går dock att vid enstaka tillfällen ”gillra fällor” för mina motståndare - något som leder till triumferande ögonblick.

Samtidigt som manuset är väldigt allvarligt kan jag inte undgå att vara road av datorns instruktioner i Black Plague som med en glad kvinnlig röst informerar mig att "om du börjar känna en olustig känsla i magen - surra fast dig, håll dig borta från dörrar och invänta proffessionell hjälp. I värsta extrema fall bör du även äta din cyanidkapsel." Pedagogik när den är som bäst!

Då är det uppfriskande med expansionen Requiem, som till skillnade från de två tidigare spelen inte har en hel storyline. Spelet har heller inga fiender och inga riktiga actionsekvenser. Fokuset ligger istället på att följa Philip genom områden som är baserade på de tidigare spelen. Pusslen kräver att spelaren undersöker omgivningen, manipulerar och prövar för att få fram gömda artifakter som tar honom vidare. Och här lyckas jag genast bättre med att lösa saker – kanske för att jag slipper stressen vilket gör att min hjärna nu tänker klarare?

Så hur bra är spelserien? Ja, Penumbra har helt klart en tilltalande atomsfär som gör att man känner sig dragen till den ensamma, förtrollande kampen ut ur en experimentbunker vid norra ishavet. Men det räcker att snegla bort ett ögonblick eller luta sig en centimer på koncentrationsstolen i hjärnan för att man ska falla bakåt och endast vilja ta ett baseballträ och drämma till den där irriterande zombien som pucklar på mig så fort han ser mig. Kanske är jag för skadad av Rockstar games och Half Life-perspektivet, men jag tröttnar snart på att fly. Jag kommer ofta på mig själv med att leta efter ordentliga vapen, men får istället bara tag i ännu en papperslapp signerad av en muterad doktorand. Och kanske är det här Penumbra står och väger? Det är svårt att övertyga en tung skara anhängare av våldsamma first-personspel. Detta är åtminstone vad jag tror.