Need for Speed Hot Pursuit var dels en uppföljare till den klassiska Need for Speed-titeln från 1998 men även resultatet av utvecklaren Criterion Games expertis inom racing och introduktionen av det genialiska sociala tävlingssystemet Autolog. The Run utvecklas av EA Black Box, vars tidigare del i serien är det underhållande men ostiga Undercover. Verkar det som att de har lyckats bättre denna gång?

Inte lika mycket ost
Handlingen, eller den lilla del av den jag hann uppleva, kommer inte att kamma hem några utmärkelser för djup eller budskap, men konceptet med att tävla genom USA för din överlevnad är åtminstone en mer engagerande motiverande faktor än att bara köra ett antal lopp utan större mål och mening. PR-representanten på plats informerade mig om att handlingens början skulle vara oväntad och att vår spelsession därför skulle ta sin början något efter inledningen.
   Genom att hoppa ut till fel meny lyckades jag se inledningen trots detta. Jag vet inte riktigt vad som skulle vara oväntat eller annorlunda, men överlag känns det som att handlingen är enkel men tillräcklig för att driva spelet framåt. Handlingen är lyckligtvis inte lika usel som i Undercover och använder sig av spelets grafikmotor istället för filmade sekvenser. En del av handlingen går ut på att du ska röra dig till fots, detta fick vi dock inte testa på så det kan jag inte lämna intryck om.

Mix med arkadfokus
Spelmekaniskt skiljer sig The Run en aning från den rent arkadmässiga inriktningen i Hot Pursuit. Spelets producent menade att de vill slå an en balans mellan arkadkontroll och lite större djup, och efter min session skulle jag lägga tonvikten på just lite djup. Du kan enkelt slira dig igenom kurvor, så kallad "drifting", och använda turbogasen för att accelerera ut ur kurvan effektivt.
   Precis som i Hot Pursuit bygger du upp din turbogas genom att köra våghalsigt. En funktion som lånats in från andra spelserier som Colin McRae's Dirt är förmågan att spola tillbaks tiden om du råkar ut för en olycka. Du har ett visst antal tillbakaspolningar att använda under en bana och ju fler du har sparat när du går i mål desto mer poäng belönas du med. Och det finns viss risk för att du kommer att behöva dem.

Utmanande utmaningar
Utöver handlingen fick vi alltså även testa på en del av flerspelarläget vid namn Challenges. Som namnet antyder ska du och ett antal motståndare ta er an ett antal utmaningar av olika karaktär och så klart uppnå bäst resultat. Utmaningarna karaktär består av allt från att komma först i mål av en samling utmanare, utmana en enskild förare, undvika eliminering genom att passera motståndare inom en viss tid, ta dig igenom en bana och dess kontrollpunkter utan att få slut på tid, med mera.
   En stor brist med The Run som jag störde mig en del på är att du verkligen inte får röra dig utanför vägens avgränsningar det minsta lilla. På sina ställen räckte det med att jag körde upp på ett räcke precis bredvid vägen för att det skulle räknas som att jag körde av vägen, och konsumerade därmed en omspelning. Med tanke på att Frostbite 2-motorn möjliggör stora öppna ytor känns det extra konstigt att The Run är blev de mest avgränsade spelen jag upplevt på länge. Det finns genvägar du kan ta för att vinna tid, men utöver dessa har du inget spelrum utanför vägens gränser.

Autolog förfinad
I The Run har detta system lyfts in i spelet ytterligare och du kan under spelandets gång se hur du ligger till, meter för meter. Under en utmaning där jag körde för att klara av olika kontrollpunkter kunde jag se att min tid byttes från röd till grön, vilket indikerade att jag nu körde snabbare än närmaste motståndare.
   Jag blev riktigt peppad och satsade stenhårt på att köra så bra som möjligt för att behålla försprånget. På samma sätt är det en riktigt bra indikator på att du gjort något dåligt. Om du tar en kurva och autolog-indikatorn går från grönt till rött innebär det exempelvis att en dålig kurvtagning fick dig att tappa tid mot din motståndare. Detta är riktigt smart och något som ökar spelets livslängd.