Monster Hunter Freedom Unite
Skrevs 2009-06-29 08:06:00 av P-A Knutsson
Pokémon växer upp till ett MMO.
Med strax under fyra miljoner sålda exemplar enbart i Japan är Monster Hunter Portable 2G ett av de mest framgångsrika spelen någonsin i landet. Nog för att deras spelsmak skiljer sig en del från vår, men sådana siffror måste betyda något. Monster Hunter Freedom Unite är det västerländska namnet på succéspelet. Nu är det här.
Oändlig träning
Monster Hunter, monsterjagaren. Trä på spelkaraktären en schysst rustning, greppa svärdet och spring efter första bästa vrålande köttklump. Hamra på attackknappen tills odjuret är dött. Att spela Monster Hunter på så sätt är helt omöjligt. Istället är det tålamod, timing och taktik som är ledorden.
   Efter att ha tagit de första stapplande stegen ut ur sitt hus är förvirringen stor. Efter en planlös rundvandring i den lilla startbyn hittas en gränd där en jägartränare delar ut 18 olika träningsuppdrag. Att gå igenom samtliga tar en halv evighet, men är ändå värt det. Grundträningen lär ut många viktiga funktioner som inte är helt uppenbara för de som inte spelat serien förr, medan vapenövningarna är bra för att spelare ska få testa de olika vapentyper som erbjuds.
Håll huvudet kallt
Att ha koll på alla funktioner och de olika vapnens för- och nackdelar är ett måste för att komma någonstans. Monster Hunter är svårt, riktigt svårt. För att besegra fiender krävs tålamod för att lära sig deras attackmönster och svagheter, vart fällor ska placeras och när hälsodrycker kan användas.
   Förutom taktiskt tänkande krävs kyla i striderna. Har man inte huvudet på skaft blir både monstren och kontrollen svåra motståndare. Kontrollen är absolut inte dålig, men majoriteten av knapparna har olika funktioner beroende på vilken vapentyp som används - och vapen finns det gott om. Spelet innehåller ett tusental olika tillhyggen och närmare ett dussin olika vapentyper, allt från enorma svärd till pilbågar och musikspelande klubbor. Lägg därtill fällor, sömnpulver, statushöjande drycker och andra föremål som kan användas i och utanför strid. Att hålla koll på vad som gör vad när är inte helt lätt. Speciellt inte med en enorm drake flåsandes i nacken.
unitefly
Fly är något man ofta får göra.
MMO utan onlinestöd
På många sätt påminner Monster Hunter om ett MMO (onlinerollspel), men med betydligt färre spelare – och inget onlinestöd. Istället får vi nöja oss med att jaga monster tillsammans med andra PSP-ägare i vår direkta närhet, vilket kanske inte är helt lätt att hitta såvida man inte bor i Japan. Turligt nog finns det en lösning på japanska PSN. Där finns ett gratisprogram som gör att PS3:an fungerar som en länk till Internet. Med andra ord kopplar man upp sig i ett lokalt nätverk till PS3, som sedan gör det möjligt att ansluta till andra spelare som gör samma sak. Dessvärre är funktionen inte släppt på EU-PSN ännu, men förhoppningsvis dyker den upp den närmaste tiden.
   Att spela Freedom Unite ensam fungerar till stor del utan problem, men att klara samtliga uppdrag och få de bästa rustningarna är bara att glömma. Svårighetsgraden är hög och redan de första striderna kräver full fokus. Det finns dock hjälp att få för ensamma spelare, inhyrda katter närmare bestämt. I tidigare spel kunde dessa katter ta hand om ens trädgård och matlagning (de städade säkert också, ojämnställt värre), men numera går de även att ta med i strid. Någon fullgod ersättare till riktiga medspelare blir de dock aldrig.
Sifferlöst upplevlande
En stor skillnad med Monster Hunter jämfört regelrätta MMO:s är avsaknaden av siffror och ren karaktärsstatistik. Istället är det vapen, rustning och andra föremål som ska förbättras. Detta görs genom att samla material från miljöer, monster och uppdragsbelöningar. Att plocka ihop dessa delar görs dock inte i en handvändning, och de som spelat något onlinerollspel vet att det krävs mängder med tid och tålamod för att rätt föremål ska tappas från en viss fiende. Frustrerande, men även oerhört belönande.
unitesvard
Spelet innehåller tusentals läckra vapen och rustningar.
Tekniska vidder
Ett relativt vanligt klagomål på PSP-spel är de är dåligt anpassade till det bärbara formatet. I och med Monster Hunter tas ytterligare ett steg mot de stationära konsolerna. Exempelvis har spelet stöd för surroundljud via Dolby Pro Logic II om man har PSP:n inkopplad till ett ljudsystem. Dessutom finns möjlighet till kortare laddningstider via en 600MB stor installationsfil, samt ett alternativ för att streama nya områden samtidigt som man spelar – något som enbart bör användas om maskinen sitter på laddning samtidigt.
   Grafiskt hamnar Monster Hunter i samma liga som de snyggaste PS2-spelen. Vid sidan om de typiska aliasing-problemen, som PSP-spel ofta dras med, finns det inte mycket att klaga på. Områdena där uppdragen utförs är i och för sig inte särskilt stora, men de imponerar med sitt storslagna utseende och många nivåskillnader. Det som sticker ut mest är däremot karaktärer och de monster som ska dödas. Hela spelet går egentligen ut på att skaffa bättre rustning, och självklart ändras karaktärens utseende beroende på vilka föremål som används. Välanimerade karaktärer utrustade med häftiga vapen som dräper läckra monster i imponerande miljöer. När det gäller det yttre finns det inte mycket att klaga på.
Bångstyriga vyer
Något som däremot inte får godkänt är kameran som ska visa upp alla vackra vyer och wyerns. Eftersom det är extremt viktigt att ständigt ha koll på monstret man slåss mot, är det irriterande när kameran inte pekar dit man vill efter att ens karaktär fått en smäll eller gjort en undanmanöver. Det går att centrera kameravinkeln med ett snabbt tryck på L, men ofta vill man styra kameran fritt vilket görs med styrkorset. Alltså måste man styra kameran med detta kors, samtidigt som man kontrollerar sin karaktär med den analoga styrplattan under. Nej, det fungerar inte särskilt bra.
unite2
Monster Hunter blir bäst i sällskap med andra spelare.
Riktiga fickmonster
Att Monster Hunter har blivit en sådan enorm succé i Japan är inte helt svårt att se. På många sätt påminner det om ett Pokémon-MMO, men mer vuxet. Leta upp monster, dräp dem, använd föremålen de tappar till att göra din karaktär bättre. Tidskrävande men belönande.
   Problemet är att spelet är fruktansvärt svårt att komma in i. Efter fem timmar brukar jag ha bra koll på det mesta i ett spel, men efter samma tid med Monster Hunter försökte jag fortfarande greppa vad som ska samlas, hur föremål kan kombineras och vart de används bäst. Efter den dubbla speltiden hade jag bättre koll, men fick fortfarande smisk av monstren. Å andra sidan är tio av utlovade 500 timmar bara en liten rispa på ytan.
   Förutom inlärningskurvan och den bökiga kameran saknar spelet egentliga brister. Det går en egen, snårig, väg som absolut inte är för alla, men med tanke på hur många som fastnat i onlinerollspelsträsket borde marknaden för Monster Hunter vara stor. Den stora frågan nu är om onlinefunktionen får någon utbredd lösning i Europa, eller om vi får nöja oss med att spela med kompisar som sitter bredvid.
0 Kommentarer
Kommenterar som gäst
zombie5

offline cmd

Spelar just nu!
9c386b21f75fed399caac62fcfeab51b
Genre
Action,Äventyr,rollspel
Utgivare
Capcom
Utvecklare
Capcom
Plattform
Playstation Portable
Prisjakt
Release
2009-06-26
Sammanfattning
plus
  1. Hjälpsamma katter
  2. Ruskigt snyggt
  3. Stor variation på vapnen
  4. Taktiskt krävande strider
  5. Närmast oändlig livslängd
minus
  1. Väldigt svårt ensam
  2. Ingen direkt handling
  3. Utan installationen och snabbladdning aktiverad är laddningstiderna irriterande.
7

Slutsats

Att betygsätta ett spel som Monster Hunter Freedom Unite är både svårt och intetsägande. Huruvida spelet är fantastiskt eller uselt beror helt på ens egen smak. De som gillar snabb action bör hålla sig borta, medan alla som vill ha djupa och svåra strider inlindade i maniskt föremålssamlande har ett långvarigt guldkorn här. Att spela ensam fungerar dugligt, men för de som har möjlighet att spela flera tillsammans kan upplevelsen liknas vid ett bärbart MMO.
unite1
unite3
unite4
unite5
unite6
#inlineditbutton