Rebellen Faith lever någonstans vid spegelns kant. Hon befinner sig i utkanten av en verklighet som domineras av högresta glashus, kliniskt uthuggna gatustenar och snövita lövträd. Det är en vacker plats men också en tillvaro av kontroll, övervakningskameror och hårdhänta poliser.
   Redan på titelskärmen märks det att Mirror’s Edge är något eget. Rött, vitt och blått i en stram blandning tillsammans med skön musik. Det är färger som tillsammans med ett fåtal andra dominerande kulörer håller ihop det visuella och talar ett språk som syns genom hela spelet. Digital Illusions nya satsning går på alla sätt sin egen väg och är ett av få spel den här hösten som faktiskt tillför något riktigt nytt och spännande.

Tack vare förstapersonperspektivet går man bokstavligen in i rollen som Faith.
Inlevelsen är total, bättre än det mesta i just det avseendet. Även om man bara kan se armar, ben och skugga har Faith faktiskt en starkare fysisk närvaro än någon annan spelkaraktär jag haft nöjet att styra. Det fåtal ögonblick som man ser hela Faith i form av en spegelbild blir nästan ironiska eftersom det känns överflödigt.
   Faith rör sig naturligt oavsett om hon springer längs väggar, häver sig upp för avsatser eller slår volter. Kameran kränger och svajar utan att man tappar riktningen eller sin bild av omgivningen. Även om det finns tillfällen då kontrollen ställer till det är det väldigt sällan det händer. Det här är utan tvivel en ny sorts plattformspel och en intressant riktning för Digital Illusions.

Mirror’s Edge är ett oförlåtande spel, som gör sitt bästa för att tvinga in spelaren i upprepade omspelningar. Här finns nämligen alltid en konsekvens. Marginalerna är oftast små och det gäller att tajma sina rörelser rätt. Faith är snabb och smidig men hon är inte övermänsklig och utan skyddande bomull är det lätt att stryka med. Kulor dödar kvickt och skoningslöst. Missar man ett hopp innebär det oftast ett säkert fall mot döden.
   Man rör sig hela tiden på den ödesdigra kanten mellan himmel och helvete. Jag gillar det. En betydande del av tjusningen ligger däri. Det visar även på mod från spelutvecklarnas sida, som ett tecken på att de har en vision.
   Många gånger handlar det om att lära sig av sina misstag och spela om samma parti om och om igen tills att allting sitter. Det finns gott om checkpoints men många spelare kommer säkert att bli frustrerade ändå. Vid ett tillfälle tillbringade jag nästan en timme med att försöka ta mig upp till en avsats innan jag kom på hur det skulle göras. Tuggmotståndet är kanske inte för alla, men jag ser det enbart som positivt.

Det går även att klaga på att äventyret är linjärt, att det saknas ett riktigt flerspelarläge och att spelet är kort. Men då missar man poängen. Mirror’s Edge är en upplevelse som bygger på känsla och närvaro mer än bredd och innehåll. Här finns kanter att slipa och outnyttjad potential att bygga vidare på i en uppföljare. Men just idag, här och nu, spelar det ingen roll.
   Tjusningen i Mirror's Edge är att rusa fram utan avbrott och misstag. Igen, igen och igen. Det kräver både tålamod och att man låter frustrationen rinna av vid varje misslyckande. När man lyckas är det som att stå på toppen av spegelstaden med blicken lyft mot den starkt lysande solen på den klarblå himlen – bländande.