Tv-spelens David Lynch är tillbaka med ett zombieslaktspel.
-Jag fick en bild av en zombie som halshuggs och blod sprutar ut ur halsen. I blodskuren föds en regnbåge, sa Suda 51 i en
intervju. Det var då jag insåg att, hallå, jag kanske kan göra ett spel som är typ rätt nytt.
Så resonerar han och kanske bara han.
Suda 51 har tidigare gjort spel som
Killer 7 och
No More Heroes. Kolla upp dem om de är obekanta. Den här gången är han creative director och har samarbetat med James Gunn, som har gjort underhållande B-film åt Troma Entertainment. Gunn har skrivit manus.
Vad man förväntar sig med de premisserna är ett urflippat spel med karismatiska karaktärer och visuella effekter på fel plats som ändå känns rätt. Förhoppningsvis kan det kompensera för ett oengagerande japanskt knappmosande. Eller kanske knappmosandet till och med är bra? Kanske har Grasshopper Manufacture testat något av Arkham-spelen eller Bayonetta.
Det var så åtminstone jag tänkte innan jag fick provspela en bana och en boss i
Lollipop Chainsaw.
Man spelar som Juliet Starling, en cheerleader som jagar zombies i sin gamla high scool. På höften har hon sin pojkväns huvud, hon fick hugga av det för att rädda honom från att zombifieras. Han pratar fortfarande och agerar bokstavligt talat side-kick. Man kan sparka honom mot fienderna.
Enligt standardmallen har man ett utbud av lätta och hårda slag, samt möjlighet att hoppa och undvika fiendens attacker. Inget av det här verkar göras fel, men Juliet avbryter inte sina slagkombinationer lika villigt som Bayonetta när jag ber henne. Hon slår i luften och söker sig inte till sina fiender som Batman i Arkhamspelen. Det är två missar.
Juliet och hennes pojkvän förhåller sig oväntat tysta under min korta spelsession. Jag vet inte om det kan bero på att jag inte spelade tillräckligt länge, eller om det var för att det inte var den slutgiltiga versionen.
Underväldigande. Ett ord som låter anglofierat men passar väldigt bra in här. Jag blev faktiskt lite besviken under den korta tid jag fick testa
Lollipop Chainsaw.
Förhoppningsvis har spelmekaniken ett djup som jag inte hann lägga märka till. Kanske är regnbågarna mer färgsprakande i den slutgiltiga versionen, humorn än mer skruvad och karaktärerna livligare. Framförallt skulle jag vilja höra mycket mer från det talande pojkvänshuvudet och Juliet.
För det här spelet kommer att stå och falla med karisma.