För drygt en månad sedan besökte jag återigen Berwaldhallen för att se spelmusikkonserten Level 2, en uppföljare till Level Uppsala från 2011. Jag har egentligen vetat vad jag vill skriva, men inte vågat ta tjuren vid hornen förrän nu.

Detta är förstås något jag har väntat på, så otroligt länge. Och visst levererar ensemblen som uppgörs av Kungliga akademiska kapellet, men bara till viss del.

Var den här konserten framstressad? Ja, för mig kändes det så. En person, som även ingick i orkestern, hade ensam skapat arrangemanget för alla medverkande låtar, över 20 stycken. Under vilken sorts tidspress då, kan man fråga sig. Anledningen till att jag nämner detta, har att göra med att det ibland var oklart för publiken när ett stycke var slut. Det fanns stunder när vi satt under tryckt tystnad och väntade på att någon skulle våga applådera. Jag var först med att klappa många gånger. Med andra ord så kändes det pinsamt och avigt.

Med de två rollspels-sviterna jag nämnde ovan är annars buffébordet upplagt på samma sätt som förr. Här blandas Mega Man med Zelda, Metroid med Final Fantasy, Elder Scrolls med Resident Evil. Eller ska jag säga trängs? Programmet var verkligen fullpackat, på både gott och ont. Jag fick min önskan, mer rollspelsmusik. Men var är djupdykningen? Varför spelar man bara upp en låt (Gusty Garden) från Mario Galaxy, när det kanske finns fem andra från samma spel man också vill höra? Metroid-sviten var den sammanställning som fick absolut mest tid. Men vi har hört det förut, i olika tappningar.

Jag vill fortfarande se David Westerlund på scen, jag vet att han har mycket att erbjuda, men till nästa gång kan han tjäna på att ta mer tid på sig, både i form av låtval och arrangemang. Nu är vi i alla fall inne på rätt spår, men nästa gång kanske Kungliga filharmonikerna bör spela?