Allt är relativt. Det är en av mina favorituttryck. När någon säger att något är bra så säger jag ”det beror sig på”. Jag är en jobbig jävel på det sättet. Men samtidigt kan jag inte hitta något bättre sätt att beskriva mina första 35 timmar med Diablo 3. Om det är ett bra spel? Det beror sig på.

Kalla mig gärna petig, men jag hade förväntat mig vettigare dialog i ett spel som utvecklats av Blizzard. Även om deras spel alltid lutat åt det extremt förutsägbart episka hållet så är det skämskudden som kommer fram när femtielfte bossen i rad ”råkar” avslöja sin hemliga plan precis innan han dör. Det är nödlösningar och klyschor inte bara till höger och vänster utan även framifrån och bakifrån. Det är en hel ormgrop med klassiska fantasyinslag, alla extremt stereotypa. Den onda ängeln, den gamla vise mannen som dör, den odödlige som offrar sin odödlighet för godheten. Inte ens de mindre betydelsefulla karaktärerna blir annat än karikatyrer. De tre medhjälparna är i tur och ordning god riddare med amerikansk filmstjärneutseende, kvinnlig magiker med minimal utstyrsel och lömsk tjuv med skäggstubb och långt hår.

Spelmässigt då? Äsch, det är som Diablo 2. Fast med nyare grafik. Jag kan faktiskt inte komma på en enda spelmässig funktion som känns fräsch eller nyskapande. Inte för att det måste finnas, men för att jag undrar hur det kan ha tagit så många år att utveckla ett spel som redan utvecklats två gånger tidigare.