Det var omöjligt att inte lägga märke till Ilomilo under Nordic Game-konferensen. Southend Interactive hade lagt beslag på bästa möjliga plats i utställningshallen, så att deras bås var det första man såg och hörde när man kom in. Människorna flockades kring spelet – för första gången kunde man nämligen få provspela de första banorna i detta gulliga 3D-pussel. Efter en stunds lurpassning blev det min tur.

Samarbeta med dig själv
Ilomilo handlar om de två vännerna Ilo och Milo, som bor i en värld gjord av kuber. De verkar hela tiden komma bort från varandra och för att de ska återförenas måste du hjälpa dem med att komma förbi de hinder som håller dem isär. Det gör du genom att interagera med olika sorters kuber, som har varierande egenskaper.
   För att lösa spelets pussel behöver du växelvis spela med Ilo och Milo - de båda filurerna måste alltså hjälpas åt för att klara av banorna. Utvecklarna kallar detta koncept för ”samarbete med sig själv” och det kan fungera på lite olika vis. Ilo kan till exempel lämna en kub på en plats där Milo kan plocka upp den och använda på ett annat ställe. Jag stötte även på en kub som fäller ut en blockering om man kommer för nära, men bara kan hindra en person åt gången. Om Ilo utlöser blockeringen kan Milo springa förbi på en annan sida av kuben.
   Pusslen handlar alltså om tredimensionellt tänkande och den där tredje tankedimensionen är man inte så van vid i pusselsammanhang. Bara en sådan sak som att förflytta sig längs med den fyrkantiga världens alla sidor kan bli en utmaning. Men Southend har tydligen tänkt till på den fronten.

Navigationslösningar
Under min provspelning hörde jag hur någon bredvid mig började prata om hur tråkigt Ilomilo hade varit att spela tidigare och att de först på senare tid lyckats med att få till en underhållande spelupplevelse. Jag var naturligtvis tvungen att fråga Fredrik Erlandsson, spelets producent, om vilka problem de haft under utvecklingen:
   - I början hade spelet en annan kamera, som gav oss två huvudsakliga problem. För det första blev man lätt desorienterad. […] För det andra kunde vissa personer faktiskt bli åksjuka.
   Lösningen till båda problemen var att låta spelaren själv styra över kameran, istället för att den automatiskt följde karaktären. Sedan bestämde de sig även för att låta spelaren samla på fotografier under spelets gång.
   - Fotografierna är en sorts poängsystem, men det är bara sekundärt. Vad de egentligen gör är att ge dig en stig att gå på, så att du kan se var du har varit.
   Efter min tid med Ilomilo kan jag säga att dessa lösningar verkligen fungerar. Att inte kunna styra kameran själv hade varit enormt irriterande. Har man vridit på världen ett par gånger kan man lätt bli förvirrad, så emellanåt är möjligheten att se sig omkring nödvändig för att kunna återfå lokalsinnet.

Retroinspirerat
När man har vant sig vid 3D-promenaderna blir Ilomilo lätt beroendeframkallande. Jag upplevde samma spelglädje som när jag spelade de klassiska pusselspelen på 80-talet. Det känns som om Southend har lyckats hitta en formel för det som gjorde de gamla NES-spelen så roliga att spela och sedan gjort en modern version av dem. När jag fick reda på att man ska kunna låsa upp ett 8-bitars minispel i Ilomilo kändes det helt naturligt. Vad kunde vara mer logiskt än en hyllning till spelets rötter?
   Med sitt enkla upplägg och sin sparsamma knappuppsättning är spelet lätt att ta till sig, precis som sina föregångare. Även om ljud och grafik har fått sig en rejäl uppdatering, så finns det tydliga spår från den gamla goda tiden. De trallvänliga trudelutterna i spelet är visserligen inte några pling-plong-ljud, utan inspelade med riktiga, akustiska instrument. De enkla, glada tonerna fick mig ändå att tänka på musiken till spel som Bubble Bobble. Lyssna bara på musiken i trailern och gör en egen bedömning!

Ett lovande spel
När jag hade lagt handkontrollen åt sidan och min tid med Ilomilo var över tog det ett tag för mig att sluta le. Mysfaktorn hade verkligen varit på topp medan jag spelade och jag kunde inte hitta några irritationsmoment i Ilomilo. Märkligt, men sant. Om bara Southend kan förhindra att pusslen under spelets gång blir upprepningar av varandra så kan det här bli något stort.