7500 kvadratkilometer. Så stor sägs den fria spelvärlden i Fuel vara. Det är också spelets största försäljningsargument om man ska tolka budskap i trailers och pressmeddelanden. Tyvärr stämmer det på spelet också.

Det finns också gott om kläder och utrustning till din förare. Från början ser han ut som en trailerbo i den amerikanska södern i början på 2000-talet med sin tribaltatuerade rygg och hopplöst mode-omedvetna byxor. Dessvärre är inte mycket av de andra kläderna så mycket snyggare. Vissa skulle nog dra en parallell till att utvecklarna sitter i Östeuropa, men sådant är fördomsfullt och ovärdigt.

Men kritiken har bara börjat. AI:n fuskar ständigt genom att få superboost, men kan ibland få totala haverier och bara stå still i ett hinder eller köra fel. De verkar inte heller känna av omgivningen eller de andra förarna.
   Svårighetsgraderna består bara av hur fort motståndarna kör även om de har en märklig vana att stanna upp strax innan mål för att släppa förbi dig.
   Om du inte vinner tävlingarna har du slösat bort någon minut av ditt liv för man får ingenting över huvud taget för att komma tvåa eller sämre. Sådant slutade de flesta racingspel med för tio år sedan av en anledning.

Fuel är ett sådant där spel som jag önskar att någon annan skribent av någon anledning anmält intresse för. De timmar jag lagt ner på att fnysa, sucka och gäspa känns totalt bortkastade och att Codemasters förbrukat pengar och förtroende på att ge ut det här tyder på extremt dåligt omdöme.