Förvirrade koner
Det var då och då är nu. Fast tvärtom. När jag gett upp den gamla reliken och spelat igenom den första banan i denna uppföljare var jag dessvärre mest besviken. Grafik och ljud kändes föråldrat, vapnen saknade tyngd och fienderna liknade korkade trafikkoner vars enda uppgift var att bli överkörda. Den bästa och lättaste taktiken att ta sig an fiendehorder var att kuta rakt fram och meja ner allt som kom i vägen. I och för sig med reflexfunktionen som saktar ner tiden aktiverad, men då fienderna ofta är både många och pricksäkra blir det bara frustrerande att inte använda den funktionen.
   Tyvärr känns sättet som Fear 2 spelas på alldeles för mycket som standardskjutare 1A; spring rakt mot fienden, sikta i huvudhöjd, håll in skjutknappen tills de slutar skrika och ramlar ihop. Fienderna i det första spelet imponerar än idag med sin låtsasintelligens, men i tvåan blev jag varken förvånad eller imponerad över vad de sysslade med. Vanligtvis står de bara still och skjuter mot dig, med vissa infall av att ta skydd eller hoppa över ett bord. Även spelaren kan göra dessa saker, men trots att högvis med objekt kan vältas till skydd var jag aldrig i behöv av att använda dem.
   Dessutom är det smått tragiskt att se högvis med fallna fiender vars sista önskan verkar ha varit att fastna i så skum ställning som möjligt - alternativt falla ihop som en säck potatis. Inte blir det bättre av att deras döda kroppar har två utseenden; sprängd köttklump eller en klinisk ren plastdocka. Inga skottskador, inget blod.

Vart tog spöket vägen?
Jag nämnde att rädsla inte var något större inslag i Fear 2, men det beror såklart på hur lättskrämd spelaren är. Blir ni rädda av digitalt blod kommer ni få mardrömmar både dag och natt ett par århundraden framöver. Är det istället framhoppande nakna spöken ni tänder på finns det ett par tillfällen då ni får njuta, även om de vanligtvis är för uppenbara för att skrämmas. De enda inslagen som framkallat viss nervositet är de gånger bilden rycker till och förvrids samtidigt som ångestladdade skrik och ekon fyller luften. I början njöt jag av dessa passager, men ganska snart blev jag mest irriterad på att irra runt och försöka se vart man ska gå.
   Överlag känns det som skräckdelen har tonats ner en del i denna uppföljare, men jag är nöjd ändå. Istället för massor med ”in your face”-fjanteri är det oftast ett smygande obehag som kryper längs ryggraden. De verklighetstrogna och nutida miljöerna gör det lättare att associera till dem - som om det kan hända på riktigt.

Gediget pangpang utan gnista
Fear 2 har inga egentliga brister. Det ser helt ok ut, har fungerande kontroller och är kul att spela. Tyvärr saknas det där lilla extra. Så här i efterhand finns det ett par scener som fastnat i minnet, men de är ytterst få. Tack vare stämningen hade jag ändå svårt att sluta spela förrän slutet var nått. Väl där hade jag dock ingen som helst lust att spela om något område.
   Problemet är att Fear 2 har svårt att stå ut och bjuda på något nytt. Vill ni ha skräck är Dead Space bättre, vill ni ha ren action är Gears 2 och Killzone 2 vassare. Visst är Fear 2 en fullt duglig mix av dessa, men ingen av delarna imponerar. Allt tuffar på i ett bra tempo, varken mer eller mindre.
   Om Fear 2 släppts i höstas hade det drunknat totalt i alla andra releaser. Nu är det ändå relativt ensamt, förutom ett visst PS3-spel, så de som bränt igenom hösten anstormning av actionspel och vill ha mer bör absolut ta en titt på denna underhållande men lite intetsägande titel.