Dante har fått konkurrens av Nero och Capcom flörtar med en bredare publik än tidigare. Checkpoints precis innan bossar, achievements för både PS3 och Xbox 360 samt ett brett spektra av svårighetsgrader är exempel på detta. Men i grunden är Devil May Cry sig likt när djävlar och demoner ska betvingas för fjärde gången.

En slank posör
Attityden är oantastlig. Nero, som till det yttre är en kopia av Dante, är en slank posör som Capcoms regissörer gång på gång visar upp från sin coolaste sida i mellansekvens efter mellansekvens. Han är loj, men blixtrar till när Dante dimper ner genom kyrktaket och sätter en kula i pannan på Neros religiösa ledare. Hjälten från de förra spelen är i början av Devil May Cry 4 den mer ödmjuke Neros villebråd.
   Så börjar det. Resten är en fartfylld resa kantad av vykortslika kulissmiljöer och smaklösa designval i en ständig jakt på den perfekta striden.

Demonisk arm
Nero slåss med svärd och en revolver som är mer accessoar än vapen. Hans största talang är en demonisk högerarm. Den fungerar som änterhake, som går att kroka i både fiender och särskilda fästen i miljön. Det ger karaktär åt striderna och gör att Nero i rätt händer kan tillbringa en hel strid i luften utan att nudda marken. Att svinga sig runt via fienderna tillför en taktisk nyans som bland annat gör det möjligt att förvirra fienderna genom att kasta sig runt dem. Demonarmen används också för att suga åt sig fiender eller greppa och kasta dem. En ny funktion låter Nero ladda upp sitt svärd i tre steg för häftigare attacker.
   Spelsystemet är genomgående intuitivt, med relativt få knappar att hålla reda på, och kontrollen exakt och responsiv. Det gäller att vara snabb i både tanke och fingrar för att få till det.
   Ett av få spelmässiga bekymmer är den ibland fasta, ibland fritt rörliga, kameran. Då och då förvirrar den genom att byta perspektiv eller fastna i någon omöjlig vinkel. Främst gäller problemen strid men även vissa plattformsmoment blir lidande.

Nero och Dante
En bit in i spelet får man spela som Dante under ett antal uppdrag. Han fungerar på liknande sätt som Nero. Men demonarmen, som egentligen utgör stommen i Neros attackmönster, är saknad. Dante hoppar högre och känns snabbare, men spelet blir ändå lite mer begränsat. I gengäld får man som Dante välja mellan stilar som gunslinger, swordmaster och trickster, vilket öppnar upp olika specialförmågor och attacker.
   Precis som i tidigare Devil May Cry-spel håller en mätare reda på hur väl och spektakulärt man kämpar, något som tillsammans med faktorer som hur snabbt man spelat resulterar i ett betyg i slutet av varje uppdrag. Mellan uppdragen och även på specifika platser under banorna går det att köpa nya attacker och förmågor. Det är ett flexibelt system som är uppbyggt för att man ska kunna testa olika spelstilar. Alla val går nämligen att ändra i efterhand.

Fantastiska bossar
Devil May Cry 4 känns i mage och händer. Spelmässigt är det oerhört intensivt. När de ofta gigantiska bossarna tornar upp sig når allt det där sin kulmen. Bossarna är fantastiska skapelser av kvicka rörelser och grafiska effekter, och det är under dessa holmgångar som det på allvar märks att spelet drar kraft från en stark hårdvara.
   En sak som är än mer imponerande är att spelet aldrig märkbart tappar sitt flyt. Det är 60 bilder per sekund rakt igenom, och de skarpa mellansekvenserna renderas i realtid. Miljöerna är en blandning av gotiska slottsvalv, gnistrande vit stadsarkitektur och solbeströdd djungel. Allting är vackert att se på, även om omgivningarna är aningen sterila och avskalade – de bjuder inte upp till dans. Det går också att klaga på flimriga skuggor och vissa andra detaljer i grafiken, men det är småsint då allt sådant kompenseras genom det perfekta flytet. Capcom har valt att lägga krutet där. Spelbarheten har alltid varit i fokus och det är värt all beröm.

På cirkus
Att upplägget är linjärt och att spelaren slussas runt mellan strider och bossar, med korta pauser för hoppande och pussellösning, stör inte. Devil May Cry har aldrig skämts för att vara tv-spel.
   Fast det är på gott och ont. Estetiskt blandas stilfulla lösningar med ren smaklöshet. Högt blandas med lågt, röda skinnrockar med en klassisk jättegroda i bossroll. Replikerna är billiga, röstskådespeleriet mediokert och hårdrocken under striderna skräp.
   När Dante efter elva uppdrag äntrar scenen på allvar, som spelbar karaktär, är det som om fördämningarna brister. Han plockar fram Pandoras box och leker cirkus. Tönterierna avlöser varandra. Själv bortser jag från allt som händer mellan det att jag släpper attackknappen och trycker ned den igen. Jag låter inte Capcoms gimmickar och dåliga smak förstöra spelupplevelsen. Andra blir kanske mer beklämda.

Början på slutet
Även om Dante är lika rolig, men annorlunda, att spela jämfört med Nero innebär hans intåg på flera sätt början på slutet för Devil May Cry 4. Capcom har nämligen gjort det enkelt för sig och återanvänt miljöer och bossar. Spelets andra hälft är i stort sett en odyssé över redan beträdd mark där inget överraskar. Banorna är lätt modifierade varianter av tidigare och många bossar återkommer både en och två gånger. Capcom har dessutom lagt in ett brädspel där man utan tur med tärningen kan ränna runt som en Sisyfos utan att nå sitt mål.
   Att spelet inte havererar där beror på att spelsystemet är så oerhört polerat och underhållande – att striderna är så förbenat sköna. Devil May Cry 4 faller mot slutet, men klarar sig tack vare en otvivelaktig och grundmurad kvalitet.