Författare: Brian K. Vaughan
Tecknare: Fiona Staples
Förlag: Image

Brian K. Vaughan har gjort sig känd genom en lång rad seriestorsäljare som t ex Y: The last man, Pride of Baghdad och Ex Machina. Sedan ett drygt år har det varit helt tyst från honom men nu smäller han in den här rökaren. För mig är tecknaren Fiona Staples helt okänd och genom lite googlande förstår jag att det kanske inte är så konstigt att jag inte sett så mycket av henne. Jag har läst henne i en one-shot i Northlander utan att veta om det men i övrigt är det blankt.

Det är alltså frågan om ett lösnummer som kom förra veckan men det ska påpekas att det är ett ovanligt lösnummer för det är bra många fler sidor i tidningen än vad vi är vana vid. Normalt är runt 25-30 sidor men här har vi säkert det dubbla (nej sidorna är som vanligt inte numrerade och jag har inte orkat räkna). Jag känner inte till planen för serien men misstänker att det är frågan om en ändlig plan, d v s vi kan förvänta oss ett slut, men förhoppningsvis inte efter bara fem-sex nummer. Upplägget känns betydligt större än så och det här luktar episkt, inte bara om titeln utan om mycket mer. Jag gissar på 50 nummer.

Men så handlingen då? Jo, Saga skulle nog så här inledningsvis kunna beskrivas som en Romeo-och-Julia-grej som utspelar sig i en scifi-värld med rätt rejäla fantasyinslag. Blä, kanske ni tänker, vi har sett det förr. Njae, det vette fan egentligen, jag tycker att det är rätt rejält originellt utan att vara skitsvårt. En okänd berättare inleder med att förtälja historien om sina föräldrar, Alana och Marco, som är från olika läger i ett stort krig. Det pratas om att de tillhör olika raser, men i vanlig ordning så fattar ju inte folk skillnaden på begreppen ras och art så jag gissar att man menar art. Det kompliceras av att de ju får avkomma och en av definitionerna för art är att två djur av olika arter inte kan får fertil avkomma. Vi vet inte än om deras barn är fertilt men jag lovar återkomma till det senare (och blir kanske då tvungen att omvärdera hela berättelsen). Nåja, morsan har vingar och farsan har horn (olika arter definitivt!), men båda är rätt så människolika. Deras respektive artfränder (fan, jag kör väl på art då tillsvidare) är väldigt emot abnormiteten i deras förhållande och de tvingas fly från en knivig situation direkt efter födelsen av berättaren. Emellanåt får vi se lite glimtar från andra ställen i den värld som byggs upp och det som visas utlovar en hel del politik. Robotar verkar ha stort inflytande. Rätt komiska robotar som har tv-apparater som huvuden och har sex som människor. På det hela taget en del sex, men det hör lite till vuxenserier och stör mig inte alls, tvärtom är det effektfullt. Berättelse kretsar mycket kring rasism och fördomar än så länge och det är ju ett ständigt aktuellt ämne men det som fascinerar mest är dialogen och språket, vilket var något jag också gillade i Y: The last man. Det målas upp väldigt komplexa karaktärer och min idol är helt klart Alana, som är en riktig hårding. Marco är nog mer av en mjukis, i alla fall när det kommer till det känslomässiga, och även det fyller ju någon typ av funktion, i alla fall för mig...

Jag ska läsa om tidningen i kväll för det finns en massa småsaker som planteras. Det här kan mycket väl bli de kommande årens stora seriegrej och jag är mycket glad att jag var med från början.

Betyg: 9/10

/Anders