Det som i fredags eftermiddag drog igång den personliga nyhetspulsen har under helgen blivit något annat.
   Fick en smärre chock när jag i lördags läste om 91 döda i de norska terrordåden. Och har sedan dess brottats med känslorna kring det fruktansvärda som hänt.

Idag är jag tillbaka på jobbet. Har kvällspass och kommer förmodligen skriva om Norge på ett eller annat sätt hela veckan.
   Det första jag gör är att vandra ut på stan för att prata med SSUare. Många där känner folk i norska AUF och har direkta relationer med drabbade och döda.
   Sitter sedan någon timme senare för att skriva en text och märker att det blir jobbigt. Inte att skriva. Ämnet är rakt, har den rätta dramatiken för att jag enkelt ska hitta formuleringarna, men ord som "omkomna", "vänner" får det att kittla i ögonvrån.

Känner att jag får skriva utan att tänka så mycket, för att inte börja böla här i kontorslandskapet.