Att gå tillbaka i tiden så tidigt som på 1940-talet är ett smart drag att återstarta X-Men som filmserie. På den tiden var Charles "Professor X" Xavier och Erik "Magneto" Lehnsherr unga och nästan ensamma mutanter i världen. Sedan berättas historien framåt till 60-talet och nya mutanter tillkommer.
   Det är en effektiv inledning, som förvisso inte håller sig till någon av X-Men-seriernas många olika versioner, men som väljer en egen, minst lika trovärdig historia. Det kalla kriget, kapprustningen och en delad kamp mellan USA, Sovjetunionen, människor och mutanter.

X-Men First Class har de vanliga problemen med filmer som marknadsförs mot tonåringar: Alltför billiga poänger, alltför snabba personlighetsförändringar, lösa trådar och en del luckor i logiken som inte anses tillräckligt viktiga.
   Jag kan inte heller påstå att jag är så förtjust i de mutanter som de valt att ha med. De "onda" är förvisso rätt coola och jag gillar att Brotherhood of Evil Mutants är fienden, men hjältarna känns lite för tunna och får aldrig fram någon personkemi.

Det är på många sätt en typisk första film i vad som ska bli en trilogi och det är just det jag gillar med First Class. Den ger oss bakgrunden och visar världen som de första X-Men ger sig ut i. När bakgrunden väl berättats och det blir dags för de tvära kasten, massförstörelsen och de många hintarna om en uppföljare så blir det inte riktigt lika intressant längre.

Är ni bara beredda på att detta är en film som siktar på stående ovationer från 14-åriga X-Men-fans så kommer ni nog, liksom jag, lägga X-Men First Class till raden av de senaste årens sevärda superhjältefilmer.