Inför releasen av Dead Rising 2 släpper Capcom en prolog exklusivt på Xbox Live. För 400 MS-poäng (cirka 50-80kr) får man ett smakprov, eller ett två timmar långt demo om man vill vara elak, av vad som väntar i höstens zombieuppföljare. Handlingen i Case Zero är helt fristående, men framsteg och erfarenhetspoäng kan föras över från denna förhandsversion till den riktiga tvåan.

Kasta grönt
I rollen som den intetsägande Chuck Greene ska spelaren försöka fly från den lilla zombieinfekterade staden Still Creek. Dessvärre har Chucks dotter blivit infekterad och måste därför ha den fantasifullt namngivna medicinen Zombrax inom en viss tid. Dessutom måste de fly från staden innan militären kommer dit, eftersom det skulle innebära att dottern försätts i karantän. Medan Herr Grön springer runt i den lilla staden (som består av en handfull gator) för att hitta en utväg, stöter han även på andra överlevare som helst bör hjälpas. Uppläggsmässigt påminner denna prolog med andra ord en hel del om det första Dead Rising, både vad gäller uppdragen och de tidsbaserade räddningsaktionerna.

Vifta älg
En annan likhet med föregångaren är alla sätt som zombies kan massakreras på. Att plocka upp alltifrån älghuvuden till kassapparater och stora svärd för att slå ner zombies är precis lika kul som det var i ettan. Kanske lite roligare till och med. Det är med andra ord det fantasifulla zombieslaktandet som är den stora behållningen i den här serien.
   Det nya systemet där föremål kan kombineras för att skapa nya mer kraftfulla vapen är småkul, men jag tycker inte att det tillför spelandet särskilt mycket eftersom det ändå finns så otroligt många vapen att plocka upp. Används egenkomponerade vapen fås dock mer erfarenhetspoäng, samt att de såklart gör mer skada. Att kombinera föremål kan dock endast utföras vid vissa arbetsbänkar, vilket innebär att man måste kånka runt på värdelösa saker tills man hittar en bänk.

Tekniskt haveri
Nästa likhet med det första Dead Rising är dessvärre grafiken. Det ska tydligen rymmas betydligt fler zombies på skärmen denna gång (vilket säkert stämmer, många zombies är det), men det är ändå svårt att förlåta den svaga grafikmotorn. Förhoppningsvis har den kompletta tvåan en rad grafiska effekter som saknas här, för som det är nu pendlar grafiken farligt nära underkänt. Miljöerna är relativt tomma och lite väl enkelt uppbyggda, karaktärerna ser hemska ut och zombierna upprepas alldeles för ofta. Och varför ser det ut som om vissa av dem dansar fram?

Hoppa fula fluga, hoppa!
Inte heller kontrollen har putsats upp tillräckligt. Att navigera i trånga utrymmen är en mardröm av helt fel anledning, och de plattformsliknande segmenten är bland det mest frustrerande jag har varit med om. Dessutom blir det lite för många luftsvingar precis bredvid odödingar, vilket ger dem ett utmärkt tillfälle att kalasa på din kropp. Kontrollen är absolut ingen katastrof, men den lämnar en hel del att önska.
   Som spiken i teknikkistan har vi laddningsskärmarna som dyker upp alltför ofta. Det blir lite absurt när laddningstiden inför en mellansekvens nästan är längre än själva sekvensen.

En underhållande slakt
Dead Rising: Case Zero är en svårbedömd historia som både imponerar och sviker på samma gång. Allt beror egentligen på hur man ser på spelet. Som en Arcade-titel för 400 MS-poäng är det riktigt prisvärt. Speltiden må vara kort, men tack vare den goda variationen på zombieslaktandet lär Dead Rising-fans spela om äventyret både två och tre gånger.
   Om man istället ser Case Zero som ett smakprov av det kommande Dead Rising 2 finns det dock anledning till oro. Grafiskt är spelet riktigt blekt, men har ändå vissa problem med skärmuppdateringen. Dessutom stöter man på irriterande laddningstider som är både långa och många. Det som stör mig mest är dock den lite klumpiga kontrollen och den inte helt klockrena kameran. I detta format kan jag förlåta problemen, men i ett fullängdspel skulle jag antagligen inte orka många timmar.
   Dead Rising: Case Zero är helt enkelt ett utmärkt tidsfördriv för korta spelsessioner, men det finns en hel del detaljer som måste fixas till för att den riktiga tvåan hålla i längden. Huruvida denna prolog är köpvärt eller inte beror helt på hur sugen man är på att misshandla zombies.

Chaos Rings är det första traditionella rollspel, så kallade j-rpg, som Square Enix släpper ifrån sig på Iphone-marknaden. Grafiken är snygg och detaljerad och äventyret är långt. Prislappen är dock även den i det saftigaste laget. Är äventyret värt sitt pris?

När jag började spela Chaos Rings var det med förutfattade meningar om vad jag skulle få uppleva. Iphone-plattformen har givit oss väldigt bra pusselspel, rytmspel och andra spel där de rörelsebaserade kontrollerna är väl lämpade för ändamålet men i spel som traditionellt styrs med en handkontroll har upplevelsen varit allt annat än imponerande. Mina förutfattade meningar visade sig vara helt uppåt väggarna fel, både vad det gäller kontrollen och äventyret som helhet. Chaos Rings är nämligen något överraskande det mest imponerande j-rpg jag spelat på mycket länge, en upplevelse som utan tvekar kastar Final Fantasy XIII i skuggan i min mening.

Handlingen är mer unik och intressant än vad du hittar i de flesta j-rpg:s numera. Den går ut på att fyra lag vaknar upp i en mystisk arena där en okänd existens tvingar dem att leta sin väg genom olika miljöer. Under resans gång ska de komma till insikt om sig själva och deras förhållande till resekamraten.
   Under äventyrets gång kommer du att kontrollera två av dessa par och slåss mot de andra paren i jakten på vad de tror är evigt liv, odödlighet. Du spelar alltså igenom handlingen två gånger med vardera par. Äventyret är till strukturen i stort sett sig likt andra gången om men det är utan tvekan värt att få uppleva handlingen för båda paren.

Handlingen och dess karaktärer är väl berättad och avslutas på ett sätt som imponerade på mig. Det är skönt att för omväxlingens skull inte behöva genomlida ett äventyr där du kontrollerar ungdomar som genom ödets lott slåss mot det onda imperiet och till slut räddar dagen. Detta förstärks ytterligare av den utsökta designen i spelet. Allt från miljöer, karaktärer, menyer och fiender är läckert designade på en nivå som utan tvekan konkurrerar med Square Enix verk i Final Fantasy-serien. Musiken håller även den hög nivå och växlar från stämningsfulla pianoslingor till maffig rock-musik. Ni som spelat igenom Final Fantasy X eller Crisis Core Final Fantasy VII vet hur passande det kan vara.

Kontrollen är väl anpassad för den rörelsekänsliga skärmen. När du kontrollerar karaktären ute i miljöerna skapar du en virtuell styrspak genom att trycka ner den vänstra tummen var du vill på skärmen. Du förflyttar karaktären genom att dra tummen i en riktning och drar du tummen längre från startpunkten börjar karaktären springa. Du interagerar med omgivningen antingen genom att trycka med högra tummen på objektet eller så kan du trycka på en symbol i skärmens nedre högra hörn. Menyerna är på samma sätt helt tryckbaserade och fungerar riktigt bra.

Striderna är även de väldigt väl anpassade för det bärbara formatet och bygger på det faktum att du kontrollerar ett par. Du kan antingen välja att agera, offensivt eller defensivt med en eller båda karaktärerna. Alla åtgärder som utförs som par blir mer effektiva, attacker såväl som exempelvis helande magier, men å andra sidan drabbar fiendens attacker båda karaktärerna.

Detta skapar ett strategiskt djup som är roligt att bemästra. Spelets största brist är att det tyvärr är för lätt att bli för bra. Handlingens uppdrag är uppbrutet i olika sektioner och du kan välja att spela igenom dessa på olika svårighetsnivåer. Om du väljer en högre svårighetsgrad och tar dig igenom ett antal strider växer du dig snabbt så stark att utmaningarna mot slutet blir väldigt lätta.

Pris på App Store i dagsläget: 75 kronor
Slutsats: Ett imponerande äventyr som utan tvekan är värd sin prislapp.

Jag är ett stort fan av de strategiska serierna Fire Emblem och Advance Wars till Nintendos konsoler. Jag gillar att sitta och tänka ut hur mitt nästa drag ska skötas för att mina enheter ska överleva. Advance Wars-spelen är en av mina mest spelade spelserier över huvud taget.

Därför är det väldigt glädjande att hitta ett liknande spel till Iphone. Mecho Wars är förvisso i det närmaste en kopia av Advance Wars, men i mina ögon saknade det charm och var verkligen mer som en blek kopia. The War f Eustrath däremot siktar högre och påminner egentligen mer om Fire Emblem eftersom det fokuserar på enskilda enheter med personligheter.

En någorlunda vettig handling om en ond krigsmakt som sprider kaos i landet ligger som grund för en handling baserat kring ett gäng unga stridsrobotförare som tar upp kampen. Det hade kunnat passera som en tillräckligt spännande grund att stå på om det inte vore för de enormt enerverande karaktärerna och dialogerna. Som exempel kan nämnas två tjejer som ständigt försöker bräcka varandra och trånar efter huvudpersonen. Det mest positiva jag kan säga är att de åtminstone har personligheter.

De turordningsbaserade striderna är spelets behållning. Enheterna har ett visst antal steg de kan röra sig varje runda och har flera olika attacker och specialförmågor som låses upp efter ett tag. Bara en timme in i spelet har flera av enheterna fem sex olika förmågor som kan användas.
   Det finns också ett vettigt uppgraderingssystem där man efter varje strid får föremål som kan förbättra enheterna.

När du anfaller en fiende utförs din attack först och om du blir anfallen måste du först försvara dig mot fiendens attack. Enkelt, men en bra grund för att avgöra om man ska satsa på att attackera för fullt, försöka undvika att bli träffad eller kanske använda någon specialförmåga för att överraska?

Det går att spara spelet mellan varje strid och dessutom snabbspara i de ibland långdragna battaljerna. En väldigt nödvändig funktion som sparat mig många frustrationer.

Pris på App Store i dagsläget: 45 kronor
Slutsats: Ett mycket prisvärt köp för dig som gillar strategiska rollspel.

Nu finns Dead Rising 2: Case Zero att köpa på Xbox Live för 400 Microsoft-poäng (ungefär 50 kronor). Det är en liten kort historia som utspelar sig innan Dead Rising 2 och ska ses som en liten prequel till spelet. Saker du låser upp och nivåer du uppnår i Case Zero behåller du i spelet.

Det är som sagt kort, det har ett level-tak och det är tidsbegränsat. Nog låter det som ett demo? Ändå kostar det pengar. Capcom tar därmed en chans - de anser inte att de behöver låta folk testa spelet gratis för att köpa det utan tror istället att folk är så sugna på zombiesmashing att de inte kan vänta en månad på hela spelet.

Det här är inte en metod som jag tror kommer bli standard i framtiden. Åtminstone inte i spel som vi inte vet så mycket om. Men handen på hjärtat; skulle du inte betala 50 kronor för att börja smygspela något av dina favoritspel en månad i förväg och dessutom få behålla det du låser upp? Det tror jag många vill göra.
   Redan nu får betalande Xbox Lives guldprenumeranter och Playstation Plus-abonnenter många demos i förväg. Det som tidigare var en gratis självklarhet håller sakta på att bli en betaltjänst.

Man får tycka vad man vill om den här mjölkningen av dina pengar i en redan dyr hobby, men jag skulle tro att det här kommer vara standard för efterlängtade spel inom en snar framtid.

"If we don't break out of the big buff guys with swords, and guys in tights, and space marines in armor, we're going to get marginalized the way that comic books have been in the United States. I hope we can break free of the content of comic books."

Citatet tillhör Warren Spector, upphovsman till Disneys kommande Wii-spel Epic Mickey. När Spector yttrade orden på europeiska Game Developers Conference häromveckan skedde det naturligtvis med en rejäl dos självkritik. Musse Pigg-spel är – oavsett hur lovande just Epic Mickey ser ut – inte ett särskilt lämpligt projekt för någon som försöker bryta sig fri från serietidningsnischen.

Men Spectors navelskådande tirad kanske är något på spåren ändå? Spelen har trots allt alltid handlat om stora snubbar med svärd, snubbar i trikåer och snubbar i rymdrustning. Och hans jämförelse med serietidningarna handlar, får man anta, om de superhjältar som dominerar den amerikanska seriemarknaden och som också innehåller en hel del svärd, trikåer och rymdrustningar.

Å andra sidan så vet alla vi som fortsatte att läsa serier efter de tidiga tonåren att mediet inte slutar vid överdimensionerade mutantkroppar paketerade i spandexuniformer. Där finns även fantasy för vuxna (typ Fables), horror för vuxna (typ Hellblazer) eller för den delen farsartade lesbiska relationsdramer (typ Strangers in Paradise). Kanske har spelmediet ännu inte nått till den sistnämnda kategorin, men de två förstnämnda finns det gott om motsvarigheter till, helt och hållet befriade från trikåer.

Jag säger det igen: Spelens allmäntillstånd måste inte definieras av storsäljarna. Så länge vi inte låter Camilla Läckberg definiera litteraturens tillstånd, eller Jersey Shore tv-mediets, finns ingen anledning att låta rymdsoldaterna enhälligt representera spelmediet. Populärkultur kommer aldrig att domineras av innovativa och/eller intellektuellt utmanande alster – det är därför prefixet ”populär” sitter där. Däremot kommer just sådana skapelser alltid att finnas i periferin för den som är intresserad.

Nu ska jag sätta mig och spela Limbo - det kanske Warren Spector också borde göra.

I höst lanseras som bekant Sonys Playstation Move och Microsofts Kinect. Båda rörelsekontroller som är riktade mot ungefär samma marknad; familjer och så kallade "casual gamers".

Det är dock väldigt stor skillnad på hur företagen försöker sälja sina produkter. Microsoft har sedan länge dunkat ut reklam för Kinect i butiker och i bannerannonsering på nätet. Få har kunnat undgå att de släpper en rörelsekontroll i höst. Inför lanseringen låter de all möjlig media (vi pratar verkligen inte bara spelmedia nu) testa Kinect under tre timmars tid i ett hotellrum. Rummet är bokat i en hel månad och de har fyllt så gott som varenda tid som finns redan. Det är uppenbart att de vill få igång försäljningen från dag ett.

Sony kör en annan taktik. Någon som sett reklam för Playstation Move någonstans? Visste ni ens att den släpps redan den 15 september? Faktum är att Sony Computer Entertainments chef Ray Maguire nyligen erkänt att han inte förväntar sig att det kommer sälja så mycket "dag ett". Istället hoppas företaget på att det ska spridas från person till person. Någon testar Move hos en kompis och köper det. Sedan testar en annan kompis det och så vidare.

Två helt olika vägar att försöka sälja något ganska likartat. Vilken metod som fungerar bäst vet vi antagligen inte förrän nästa år.

Det senaste nedladdningsbara paketet till Red Dead Redemption heter Legends and Killers och innehåller nytt material för multiplayer-upplevelsen. Paketet i sin helhet innehåller nio nya banor, åtta nya karaktärer från föregångaren Red Dead Revolver, ett nytt vapen i form av en Tomahawk-yxa samt olika achievements relaterade till det nya tillägget.

De nya banorna är den stora behållningen med Legends and Killers. Nio till antalet alltså och de håller överlag väldigt hög nivå designmässigt. Blackwater, Thieves Landing, Sidewinder Gulch och Hennigan's Stead tillhör mina favoriter som ger spelaren en hel del olika strategiska möjligheter. Dessa kartor kan du uppleva i allt från dödsmatcher solo eller i lag till jakt på guld i läget Goldrush. Om du spelar mycket i multiplayer ger detta dig en hel del trevlig variation.

Tomahawk-yxan ger dig möjligheten att vara dödlig på nära och lite längre håll. Yxan blir på så sätt ett bra komplement till hagelgeväret som inte är lika precist, men å andra sidan kräver yxan mer precision av dig som spelare. Till användningen av yxan finns även en achievement att hämta om du är framgångsrik och detta gäller för multiplayer såväl som enspelarläget. För achievement-fantasten är många av utmärkelserna både roliga och utmanande att uppnå.

Som helhet är detta ett bra paket utan att vara fantastiskt. Tomahawk-yxan är inte tillräckligt för att höja den spelmekaniska upplevelsen så du ska främst se det här som en utökning av de banor du kan njuta av. Lyckligtvis är flera av dem riktigt bra.

Legends and Killers-paketet kostar 800 Microsoft-poäng (runt 100 kronor) i Xbox Live-tjänsten.

• Här är våra intryck efter visningen
   Imorgon måndag anordnar Sony ett pressevent som ska försöka få journalister att inse storheten i 3D-spelande. Vi kommer ha två personer från redaktionen på plats. En som inte upplevt 3D-spelande tidigare och är väldigt skeptisk till fenomenet och en som sett tekniken i aktion och dessutom tror på den. Det här är deras förväntningar och bakgrunder.

Erik, den oerfarne skeptikern
Min 3D-erfarenhet - om man räknar bort TV-piraterna 1983 består bara av bio. Jag har aldrig upplevt spelande i 3D. Filmerna lämnade mig dock med en stor känsla av meningslöshet. De första 5-10 minuterna tyckte jag effekterna var lite roliga. Sedan kändes det bara onödigt.
   Jag kan förvisso tänka mig att det i ett spel kan ge en ökad närvarokänsla och djup, men är fortfarande väldigt skeptisk till att det ska vara något som kommer tilltala mig längre än korta stunder.
   Jag tycker också att konsumtionshetsen kring 3D är inget mindre än äcklig. Jag hoppas verkligen att det inte är speciellt många som köper en ny TV bara för att få några eventuella procents bättre spel- och filmupplevelse.
   Imorgon vet jag lite mer om konsumtionshetsen kallad 3D. Kanske får det mig på andra tankar, men jag är mycket skeptisk.

Andreas, den luttrade supportern
Jag har spelat en hel del PC-spel i 3D och har som ett resultat av det blivit en supporter. Det är faktiskt så att vissa typer av spel växer en nivå av att upplevas i 3D, särskilt förstapersonsskjutare och racingspel. På PC-sidan kostar det inte heller skjortan att köpa glasögon och 3D-skärm och jag skulle utan tvekan rekommendera 3D på PC-sidan.
   När det gäller konsolerna är situationen en annan eftersom HDTV-apparater med 3D-stöd fortfarande är så pass dyra. Där skulle jag rekommendera att man väntar till dess att priserna sjunker till lite mer humana nivåer. När det gäller innehållet är dock min åsikt densamma där: 3D kan verkligen göra inlevelsen och upplevelsen mycket bättre. Battlefield Bad Company 2 och Need for Speed Shift är två exempel som verkligen blev en avsevärt bättre upplevelse i 3D för min del. Nya spel som verkligen är byggda för att utnyttja 3D, exempelvis Lost Planet 2 till PC, ser än mer imponerande ut.
   Det ska bli intressant att se hur Sonys implementation av 3D fungerar och hur titlarna utnyttjar detta. Som med så mycket annan teknik hänger upplevelsen helt och hållet på hur utvecklarna utnyttjar den, men jag tror att jag kommer bli imponerad. Dagen då en bra 3D-tv når vettiga prisnivåer kommer jag att investera utan tvekan.

• Här är våra intryck efter visningen

I webspelet Geek Mind visas du screenshots från spel – både klassiker och moderna titlar. Om du kan spelets namn skriver du in det, om inte kan du skippa frågan, men det bestraffas med både poängavdrag och förlorad tid. Du har en minut på dig, men får några bonussekunder för varje korrekt svar.

Geek Mind är lätt till en början men blir knepigare vad det lider. Vissa spel känns aningen överrepresenterade, så lättast är det nog för er som växte upp på Final Fantasy och Mario.

Du som går igång på Geek Mind borde också pröva webspelet Sampla som testar dina spelmusikkkunskaper.

Geek Mind spelar du här.

Jag får erkänna att jag var skeptisk när P-A på redaktionen började prata om hur fantastiskt han tyckte att Toy Story 3 är. Att det var bra var jag med på, men så bra?

Efter att ha spelat det i några timmar med min tioåriga dotter får jag erkänna mig överbevisad. Det finns lite problem med styrningen och det kan vara lite svårt att hitta vad man ska göra ibland, men över lag är Toy Story 3 ett väldigt bra familjespel som även bör underhålla vuxna. Min tioåring "älskade" det.

I betygsdiskussionerna innan recensionen publicerades diskuterade vi andra spel som fått väldigt höga betyg trots en åtminstone bitvis svag kampanj; Modern Warfare 2, Bad Company 2 och Halo 3. Alla tre är värda höga betyg, men inte på grund av kampanjen. Samma sak gäller Toy Story 3. För även om det är kul att samarbeta i uppdragen så är de ingenting mot att springa runt och utforska och leka i det fria Toy Box-läget. Det är i sig värt ett högt betyg.

Faktum är att det inte funnits ett bättre spel för en förälder att spela med sitt barn sedan kanske Lego Star Wars-samlingen. Nu återstår det bara för marknadsföringen att nå ut med det budskapet.