Efter snart ett dygns effektiv speltid online med fullversionen av Battlefield: Bad Company 2 är det dags för ett första bokslut. Det bästa är att spelet är precis så bra som jag hoppats och trott. Det sämsta är att många spelare ännu inte verkar ha förstått hur raffinerat det faktiskt är spelmässigt.

Allt för många sitter tyvärr och campar på avlägsna kullar och i kartans utkant istället för att hjälpa laget att vinna omgången. Framför allt är detta ett spelarproblem snarare än ett utvecklarproblem. Men det finns saker som Digital Illusions kan göra. Att öka poängsumman för att förstöra lådor och vinna matcher i rush är förmodligen den bästa lösningen. En annan är att framhäva spelarnas vinst- och förlustratio i statistiken. Bad Company 2 är ett samarbetsbaserat spel online och det borde framgå med all önskvärd tydlighet.
   Jag har varit i lag där hälften sitter i bakgrunden som sniper utan att egentligen bidra med någonting. Jag har även mött samspelta lag som dominerar, men som trots sitt övertag inte går mot lådorna i rush, antagligen rädda för att dö och på så sätt försämra sin statistik. Båda scenariona är lika sorgliga.
   Det är faktiskt överraskande hur många spelare som struntar i lagspel. Jag trodde inte det med tanke på hur spelet är uppbyggt, men just nu känns det som ett lotteri om man hamnar i ett bra eller dåligt sällskap.

Men nog om det trista. Vad Bad Company 2 främst gör är att visa vilket kunnande Digital Illusions samlat på sig under alla år med Battlefield-serien. Här finns den så viktiga balansen, variationen och hållbarheten. Alla soldatklasser har en viktig roll att fylla och det finns mängder av olika, nyttiga och roliga sätt att spela på online.
   Det första Bad Company var en nystart för Battlefield. Förstörelsen, möjligheten att spränga och skjuta sönder byggnader och miljö, introducerades tillsammans med det helt nya spelläget rush. Bad Company 2 fortsätter på den vägen och är ännu bättre med alla nya småfunktioner och en allmänt skönare kontroll.

En följd av det briljanta rush-läget är att gamla, klassiska conquest numera mest känns som en kaotisk röra utan riktning och tydligt mål. Samtidigt saknar jag de riktigt öppna och böljande rush-kartorna från det förra spelet. Jag tänker på Harvest Day och End of the Line. I Bad Company 2 är samtliga kartor (och nu räknar jag alltså inte conquest-miljöerna) något snävare. Det är en liten men betydande skillnad. Förhoppningsvis får vi se helt nya öppna kartor eller nämnda original som nedladdningsbart material framöver.
   Jag tycker även att antalet kartor är i snålaste laget. För oss som nästan enbart lirar rush hade det varit trevligt med ett par till. Samtidigt är det viktigt att påpeka att kvalitet alla gånger kommer för kvantitet.

Bad Company 2 är på många sätt den bästa Battlefield-inkarnationen hittills. Battlefield 2 till PC är visserligen både komplexare och mer komplett, men detta är ett modernare spel och helt enkelt roligare att spela.
   Efter mina timmar online kan jag konstatera att fullpoängaren, tian, är nära men att det saknas ett par bitar för att nå ända dit. Fler och öppnare kartor samt lite fler motmedel mot campingutflykter hade förmodligen räckt. Jag stör mig också på att man ibland fastnar i gropar eller kanter vilket gör en till en enkel måltavla. Men i slutändan är detta parenteser. Att kriga online blir knappast mer underhållande än så här i år.

Just nu pågår vår omröstning för att utse 2009 års bästa speltidning, spelskribent och spelblogg. Ni har till och med fredag på er att rösta och ni kan verkligen göra en skillnad. Under våra tre år med de här utmärkelserna har det aldrig varit så jämnt spridda röster.

Det skiljer till exempel bara 30 röster mellan de två spelskribenter som fått flest röster. Strax under tvåan finns det dessutom ett gäng som det bara skiljer 10-20 röster.
   När det gäller bloggarna är det lite mer fokuserad röstning. Det finns några som dragit ifrån, men eftersom juryns röster också räknas in så kan skillnaden mellan en seger och en andraplats handla om en handfull röster. Så är det faktiskt just idag.

Så missa inte chansen att vinna priser för runt 10 000 kronor och rösta på era favoriter.

Vill ni veta mer om hur omröstningen går till hittar ni information om det här.

Spelutvecklarna Climax Studios gjorde Silent Hill: Shattered Memories specifikt för Wii, något som tyvärr blir plågsamt tydligt när man startar spelet i sin PSP-version. Kontrollerna är det som har tagit mest stryk under konverteringen, vilket gör upplevelsen både trög, oprecis och frustrerande. Det kan vara trevligt att få göra saker som att öppna skåp och skruva av lock manuellt, men den analoga styrspaken på PSP:n är alldeles för dålig och klumpig för att det ska kunna ge en liknande upplevelse som på Wii. Climax borde ha tänkt om.

Rent tekniskt lider spelet också. Så fort det ska laddas från UMD-skivan så fryser spelet för att sekunden senare fortsätta. När man då lägger på en usel bilduppdatering under scenerna där du blir jagad, blir det en hackig upplevelse som skapar panik av helt fel orsaker.
   Grafiken ser för det mesta ok ut i sitt mindre format, men dras ändå med ett irriterande svart flimmer över väggar och tak då du lyser med din ficklampa, vilket är ännu ett bevis på att det handlar om en bristfällig konvertering.

Ska man köpa Shattered Memories och har en Wii så är valet enkelt. De som vill ha ett nytt Silent Hill i fickan bör vara mer försiktiga. Kan man acceptera bristerna finns det ett hyggligt skräckäventyr att hämta, men man bör fråga sig om det är värt besväret.

Om du själv, eller någon du känner, har bra koll på rollspel och strategispel till PC och dessutom har en vettig dator som klarar de senaste spelen - så är det precis dig vi behöver. Du som kanske spelar en del onlinerollspel, har koll på allt från Paradox till Blizzards strategispel och som över huvud taget gillar att spela på PC.

Skicka ett mail till och berätta om dig själv, om din bakgrund som spelare och vilka spelserier du har koll på. Bifoga även någon form av arbetsprov i form av en artikel eller recension.
   Det finns egentligen inget slutdatum för ansökan, men ju tidigare desto bättre.

Förutom att vi ju publicerade vårt första avsnitt av L7 Radio i måndags och spelade in ett nytt avsnitt igår (publiceras på måndag klockan 18:00 när God of War III-embargot går ut) så var jag i veckan också med i Radio Speltorsks avsnitt 76. Dels för att prata om Level 7 och L7-Utmärkelserna, men också för att snacka lite om vilka spel jag spelat på sistone och vara med i deras Spelnördsduell.

Jag måste säga att jag gillar radioformatet. Med dagens teknik går det ganska enkelt att spela in på en hyfsad nivå och man måste inte vara i samma stad eller i en studio. Jag gillar direktheten, tempot och att det är lättare att få till en diskussion om ett ämne. Dessutom kan ni lyssna på L7 Radio medan ni gör något annat. Det kräver inte er fulla uppmärksamhet som en text gör. Det är helt enkelt ett bra komplement till vårt övriga innehåll.

Nu när Magnus Enarsson på redaktionen så föredömligt tagit på sig att redigera och hålla i L7 Radio så blir det också möjligt för oss att producera program rent tidsmässigt. Förutom de program som är inspelade så finns det idéer till ett gäng till och om ni har några önskemål om programidéer så är ni välkomna att delge dem i kommentarerna här under eller i L7 Radio-tråden i forumet.

Jag lyssnar en del på P3 Kultur med den fenomenala och entusiastiska Johanna Koljonen. Den 7 februari i år pratade de om nördar. Där kommer allt från trav-, lajv- och kasettbandsnördar till tals och pratar om huruvida de skäms för sitt nörderi. De flesta gör inte det visar det sig och det tycker jag är ett synnerligen trevligt tecken på att nörden numera är fullt accepterad i samhället. Det är ju förvisso ingen nyhet när en film som Napoleon Dynamite sedan länge gjort nörden cool, men det är en sak att det sker i media, en annan att det upplevs på gräsrotsnivå.

Vi som spelar har ju länge klassats som nördar, men det börjar naturligtvis också luckras upp när varannan modebloggare (modenörd) "älskar" Wii eller Singstar. Det är mer och mer accepterat att spela och ju mer accepterat det blir desto större chans är det att spel hamnar i det där andra facket av intressen som inte anses lika nördigt. I det där facket där det är accepterat och absolut inte nördigt för en bodybuildare att kunna allt om aminosyror eller för en börsanalytiker att kunna komplexa matematiska modeller.

Jag tycker att en nörd är en person som är smått besatt av ett ganska smalt intresse. En förälder som engagerar sig hårt i sitt barn och i föräldrateorier blir ingen nörd eftersom intresset är så "brett" och allmänt accepterat. Och en som spelar spel lite ibland då och då, men bara ser det som tillfällig underhållning eller tidsfördriv är ingen spelnörd eftersom engagemanget brister.

Därför tror jag att det bland medlemmarna på L7 ryms en del folk som inte är spelnördar, men att de allra flesta av oss är det. Jag är definitivt en nörd och tycker väldigt mycket om både nördar och nörderier. Folk som kan mycket om en smal nisch är för det mesta oerhört intressanta. De flesta av mina intressen är rent nörderi och det har jag genom åren lärt mig att stå för, även om det tog tid. Alltför lång tid.

Efter gårdagens tumultartade händelser där två Infinity Ward-chefer sade upp sig har nu Activision skickat ut ett pressmeddelande om sina "strategiska planer" för Call of Duty-serien. Företaget ska skapa en "dedikerad affärsenhet" som ska expandera Call of Duty-varumärket med "samma fokus som Blizzard Entertainments affärsenhet" och med fokus på "digitalt innehåll online med hög vinstmarginal" samt ta varumärket till "nya genres med nya digitala affärsmodeller".

I år kommer ett nytt Call of Duty-spel från Treyarch (World at War, Call of Duty 3) medan Infinity Ward ska släppa två kartpaket till Modern Warfare 2. 2011 kommer ännu ett Call of Duty-spel, men vilka som ska utveckla det framgick inte. Dessutom utvecklas ett helt nytt Call of Duty-spel i actionäventyr-genren från Sledgehammer Games (startades av Dead Space-cheferna Glen Schofield och Michael Condrey).

Vad kan man då dra för slutsatser av detta? Att det inte är omöjligt att ett nytt team utvecklar Call of Duty 2011. Kanske med resterna av Infinity Ward. Det låter också som att serien kommer få betydligt mer onlineinnehåll som Activision kommer ta betalt för. Kanske till och med en prenumerationsavgift för onlinespelande?

Vi kan också dra slutsatsen att Activision, precis som många andra spelbolag, tror stenhårt på affärsmodellen att mjölka sina varumärken. Med Guitar Hero-spelen på nedåtgång, en brädad Tony Hawk och Spider-Man och Transformers-spel som inte håller måttet så behöver företaget en fortsatt stabil kassako.

Sist, men inte minst, har Activision nu cementerat bilden av sig själv som spelbranschens ondaste företag om man ska tro inlägg på spelforum världen över. Så jag avslutar med ett litet pr-tips; Ge ut några indie-spel på Xbox Live Arcade och Playstation Network - sådant brukar lugna och glädja gamereliten.

En källa uppger till G4 att det händer märkliga saker hos Infinity Ward. Först dök det upp "utkastare"-liknande typer utanför deras kontor efter att studions två chefer Vince Zampella och Jason West varit på möte med Activision på morgonen. Sedan dess har cheferna inte setts till av de anställda på Infinity Ward och stämningen mellan Infinity Ward och Activision beskrivs som "spänd" på sistone. De anställda uppges vara uppskrämda och förvirrade.

Från flera källor (Kotaku och G4) sägs nu att Infinity Wards ena chef Jason West uppdaterat sin statusrad på Facebook med texten "is drinking. Also, no longer employed" och uppger på Linkedin att han slutat på Infinity Ward i mars 2010.

Uppdaterat: Activision påstår i en security and exchange commision att två chefer hos Infinity Ward kan ha gjort sig skyldiga för kontraktsbrott och olydnad. Enligt Activision kommer följden bli uppsägningar och rättstvister. Vi återkommer så fort vi vet mer.

Uppdaterat 2: Tim Schafer har följande att säga:
- Getting mad at Activision for this kind of thing is like getting mad at an ape for throwing feces. It's just how the beast communicates.

Vi har börjat spela Heavy Rain här hemma. Vi har valt att inte spela tillsammans, så de senaste dagarna har jag spelat på kvällen och sen har sambon spelat ikapp på morgonen när jag sover. Bra upplägg där jag kommer att ha spelat klart först. Det gillar jag!

Så vad tycker vi då? Alltså, spontant vill jag bara säga att det är ett underbart spel. Grafiken är så bra att jag får rysningar. Storyn är grym och jag gillar verkligen upplägget som påminner väldigt mycket om Fahrenheit. Bara att röra karaktären och göra Quicktime Events, alltså trycka på en serie knappar i rätt ordning. Det är också ett stort plus att man får spela många olika karaktärer och att olika val i spelet ger olika scenarier längre fram. Det gör att jag redan nu, halvvägs in i spelet, känner för att spela om det igen och se vad som händer om jag väljer annorlunda.

Samtidigt tycker jag faktiskt inte att det är lika bra som Fahrenheit. Jag kan inte sätta fingret på det, för Heavy Rain är egentligen mer välgjort, bättre regisserat osv. Det är ju som att spela en film, eller hur man ska förklara det. Men den där coola känslan som jag fick när jag spelade Fahrenheit infinner sig inte riktigt. Kanske är det för mycket likt en film och för lite spel? Jag hade gärna sett fler knepiga situationer där man i snabb följd ska trycka rätt knappar. Nu är det väldigt långa stunder där man bara går omkring och öppnar skåp, sätter sig ner, ställer sig upp, plåstrar om någon, matar en baby etc etc. Trycker L1 och L2. Trycker fyrkant och cirkel. Klart.

Nu säger jag inte att det är ett dåligt spel. Inte alls. Med säkerligen flera timmar kvar av storyn är jag fortfarande hänförd. Jag gillar konceptet och tycker att det är kul att få spelat något annorlunda där det i princip bara är fokus på story och inte på gameplay. Men då Fahrenheit får en tia i min bok är det här väl nio eller åtta, lite beroende på hur många buggar (för jo, det är långt ifrån buggfritt) som kommer upp och hur berättelsen knyts ihop på slutet.

Mass Effect 2 är avklarat och jag känner mig lite tom inombords. Det tog slut för fort och jag känner att jag stressade igenom sista delen bara för att Heavy Rain låg och väntade. Jag fick inte ens ligga. Och det är ju, när allt kommer till kritan, en av de roligare delarna med spelet. Fast jag såg nog hur min kvinnliga Shepard trånade efter sin förra fling, Liara. Kanske ville hon inte stöta på någon annan?

Men jag försökte, det ska gudarna veta. Jag försökte med Miranda, med Tali och med Samara. Men blev totalnobbad. Var det min andedräkt? Eller min frisyr? Eller … hade min klon gått upp i vikt? Jag förstår inte. Jag som tycker att jag skapat en så snygg karaktär.

Nåja, det finns ju mer underhållning i spelet än sexscenerna och jag tar av mig hatten för Bioware. De är kungar helt enkelt. Jag vet inte om jag kan säga att tvåan var bättre än ettan dock. Det var samma spel fast annorlunda. Bättre stridssystem, men enklare. Snyggare miljöer men mer laddningsscener. Några plus, några minus. Sen saknade jag det stora vackra Citadel. Nu fick man ju bara springa omkring i källaren, typ.

Dock är Mass Effect 2 ruskigt bra och serien är en av de bästa spelserier någon skapat. Det går inte att bortse ifrån. Nu blir det till att spela om (även ettan) som renegade (huva) och testa en annan väg – kanske till och med lyckas komma igenom spelet med alla karaktärer i livet? För det misslyckades jag med den här gången. Och en möjlighet att få ligga.