Diablo 3 släpptes igår, ifall ni lyckades missa det. Helvetets alla demoner och internets alla troll har väntat på det här spelet sedan de var gamla nog att skriva STFU.

Personligen har jag också längtat, inte efter att förkorta min intelligens med tjatiga uttryck, utan efter ett spel som får mig att glömma vad jag vet. Det var ett bra tag sedan det hände. Faktum är att jag inte kan komma ihåg när det senast inträffade.

Jag pratar om den där känslan av total inlevelse. Den där man inte funderar över huruvida det man spelar är bra eller ej utan bara kastar sig med i berättelsen. När jag var yngre, och jag misstänker att det är likadant för er, så fanns den känslan konstant. Det krävdes varken magnifik grafik eller ödesmättad stämning för att jag skulle vara där – i ögonblicket. Jag blev ju till och med fast i Street Racer och Vandal Hearts på den tiden.

Men med tiden blir man äldre, och kanske är det en naturlig process att gå från att bli fascinerad av allt till att bara uppskatta vissa saker. Ett slags naturligt urval där man lär sig att man inte kommer hinna göra eller uppleva allt och måste välja det man tycker bäst om.

Kanske har det att göra med att jag började skriva om spel, att jag gjorde det till ett jobb. Men under många års tid så har jag haft svårt att spela ett spel, vilket som helst, utan att kritiskt bedöma det som den kommersiella produkt jag numera vet att det är. Vill man se det från den ljusa sidan kan man säga att det också är branschen som växt upp och numera inte bara består av utvecklare som brinner för sin speciella sak. Vill man vara elak kan man säga att det bara är jag som vuxit upp, och att branschen alltid var kommersiell.

Därför är det väl märkligt att ett av de mest kommersiella och noggrant analytiskt uträknade spelsläppen på väldigt länge är det som tänder någon form av hopp hos mig.

Diablo 3 står på två ben. Det ena är ett krasst verklighetsförankrat företagsben. Ett som låter folk betala riktiga pengar för att använda spelets auktionshus. Ett som låter pr-maskinen rulla som en ångvält över land, rike och internet. Jag intervjuade två av spelets utvecklare igår. De var vuxna, ordentliga människor som inte gjorde det här för att det var deras högsta dröm. De gjorde det för att det är ett jobb, en lön.

Men de representerade också det andra av benen som Diablo 3 står på. Det som är gammaldags. Det som inte bryr sig om olika kameravinklar eller justerbara öronsnibbar. De båda utvecklarna pratade om lekfullhet, om att vara där i stunden, att låta spelarna känna att de verkligen är i spelvärlden.

Jag hoppas att de har rätt, att Diablo 3 kan bli något mer än en kommersiell milstolpe. Kanske krävs det ett gammaldags spel för att skapa en gammaldags känsla?

Rat On A Skateboard
(Utvecklare och utgivare: Donut Games)
   
Hoppa din råtta
Premissen är att man är en råtta som med sin skateboard ska hoppa över hinder för glatta livet. Ett tryck på skärmen för ett enkelhopp, fler tryck för upp till fyra hopp och kickflips. Kickflipsen radas upp varje gång du trycker efter det första hoppet, och tar någon sekund att utföra. Det innebär att du behöver avsevärd tid i luften för att utföra maximala fyra hopp. Du får poäng för varje hopp, och poäng vill du ha. Jaga high scores är hela grejen med spelet. Undvik farliga föremål (bananskal, avsatser, basketbollar) och försök pricka bonusföremål (ostar, stjärnor) allt för att nå så höga poäng som möjligt. Och trycka upp high scores i vänners trynen via Game Center.

De finns två oändliga spellägen med slumpgenererade banor, som ibland lyckas med konststycket att verka intelligent designade, där målet är att få så hög poäng som möjligt innan man avlider. Det finns också ett läge som är betydligt mer styrt med 50 olika uppdrag, som att hoppa på så många soptunnor som möjligt innan man når mållinjen.

Mästerverk
Rat On A Skateboard hade säkert varit helt fantastiskt om det inte vore för fyra spel:
   
Robot Unicorn Attack. Det slår Rat On A Skateboard på fingrarna audiovisuellt med sitt pompösa och underbart homoerotiska ljud- och bildspråk. I Robot Unicorn Attack fungerar grafik så bra ihop med musik att det, typ, berör. I jämförelse Rat On A Skateboard blir väldigt mycket mer en axelryckning.
   
Jetpack Joyride. Med sin närmast taktila kontrollmetod får skateboardsråttan att verka lika responsiv som en rymdraket. Nästan. I Jetpack Joyride kan du riktigt känna du hur du trycker på gasknappen till din jetpack när du rör vid din skärm. Det är magiskt. Så bra blir det aldrig i Rat On A Skateboard.
   
New Super Mario Bros Wii. Det fulländar 2d-plattformsbandesign och får det mesta att blekna i jämförelse.
   
Excite Truck. Med sina galna poängstreaks, frenetiska flyt och sinnesjuka combos får det Rat On A Skateboard att verka tråkigt och händelsefattigt.
   
Men det är naturligtvis en bedrift av lilla Donut Games att överhuvudtaget få mig att jämföra deras spel med de fyra mästerverken. Spelet är verkligen lyckat och de allra flesta kommer att ha kul, oavsett om spelar i 15 sekunder eller 15 minuter.
   
Tyvärr fick jag det gratis genom Free App A Day. Det är synd, jag hade gärna velat ge Donut Games pengar för det här.
   
Betyg: 6 av 10

---

---

King of Math
(utvecklare och utgivare: Oddrobo)
   
1) Matte ≠ Skoj
2) Oddrobo = Bra speldesign
3) Matte + Oddrobo → King of Math = Skoj

Oddrobo har gjort matematik kul genom att göra spelet lättkontrollerat, ha ett väl avvägt motiverande och det lilla man spelar har en bra balans mellan utmaning och belöning. Dessutom har spelet smart “uppdragsdesign” där varje räknesätt har en räknebok som börjar med ett kapitel med enkla problem (4+5=?), sedan mixar man upp det och trappar upp svårighetsgraden (kapitel 2: 4+?=9; kap 5: 4+2+9=?; kapitel 6: störst av 1+5, 5+8, 6+5, 1-3?; kapitel 8: 9+2= 6+9, 8+7, 1-4, eller 3+8?) för att sedan avsluta med kapitel 9 som är ett test på vad man gjort dittills och lättnavigerade menyer samt, faktiskt, ett försök till något slags ramhistoria där du ska levla upp din karaktär genom att klara olika typer av räkneböcker.

Jag vet att ovanstående stycke är i princip omöjligt att läsa - strunta i det bara. Se istället ekvation 1-3 så kommer du ha fått med dig viktigaste.
   
Betyg: 5 av 10

Även om spelåret hittills börjat väldigt lugnt och spelförsäljningen jämfört med år 2011 är minst sagt blygsam så kommer det komma igång ordentligt nu.

När Diablo III släpps vid natten till imorgon inleds en hejdlöst intensiv spelperiod på exakt en månad innan det lugnar ner sig igen. Dessutom är det nu bara drygt tre veckor innan E3-mässan börjar den 5 juni.

• Till releaselistan

---

---

Va? Nej!!! Det kan inte hända!?
   
Tygstycket slutar fladdra och fryser till is. Blodrött pulserande blir blåtonat vitt.
   
Insikten om att jag har dött börjar infinna sig. I en sekund funderar jag kluvet kring om det är ett bra slut eller om jag hellre vill bli återuppstånden. Jag hinner inte bestämma mig innan jag sköljs över av ett glädjerus när jag flyger fram över porlande vattenfall i strålande solsken.
   
Slutet på Journey är enormt tillfredställande, men vetskapen om att inte ens Jenova Chen vågade ha ihjäl mig (eller min avatar) lämnar något att önska.
   
Jag spelade nyligen igenom Halo: Reach. Det enda som var riktigt bra i singelspelarkampanjen var när man förgäves kämpade mot en övermäktig fiende med ett oundvikligt resultat.
   
Min död.
   
Alla medier – även film och böcker – har svårt att ha ihjäl sina hjältar. Det händer, men regeln är ändå att huvudkaraktärerna lurar döden. Det återspeglar kanske en inbyggd oförmåga eller ovilja att se döden i vitögat som vi alla delar. Som en gammal handledare sa, den som påstår sig inte vara rädd för döden ljuger.
   
Rädsla borde dock inte förhindra att man utforskar döden i kulturen. Alltför ofta duckar man för den, och när man närmar sig döden går man gärna snart i reträtt. Karaktärer återuppstår eller visar sig ha överlevt på mirakulösa sätt. Bakom finns ett neurotiskt behov av att bespara oss kulturkonsumenter obehag. Det finns något vekt i det, och vekast av alla kulturyttringar är nog spelmediet.
   
Vi som spelar har alla sett miljontals game over-skärmar och vi har dött än fler gånger; nästan alla gånger har vi återuppstått. Kanske är en slutgiltig död därför så mycket mer effektfull. Kanske är det därför Mass Effect 3-slutet har gett upphov till en sådan hysteri. Kanske finns det en tyst överenskommelse spelare och spelskapare emellan om att det är spelskaparens jobb att ständigt förstärka vanföreställningen om vår odödlighet. När vi får uppleva annat tjuter vi som små barn.
   
Men vi är inte små barn längre. Jag tror vi klarar att dö i spel nu och jag efterlyser mer död i spel. Det handlar inte om en våldstörst. Det handlar inte om att bevittna andras död, vare sig ondas eller godas. Det jag eftersöker, spelskapare, är att få uppleva min egen, slutgiltiga död. Spel har unika möjligheter att låta mig, inte bara bevittna, men agera i mitt eget döende. Något sådant kan varken musik, film eller böcker förmedla men tv-spelen förspiller en gyllene chans att relatera till det orelaterbara med sitt eviga klenmod. Continues, checkpoints, rewind-funktioner - ständiga undanflykter. Ibland hade det varit bättre att bara dö. För dör gör man. En stor del av den man är består i hur man förhåller sig till det.

Crowdfunding går ut på att låta fans förbetala spel utifrån utvecklarnas beskrivningar och löften. Hittills har hundratals spel finansierats på det här viset och det senaste året har antalet spelprojekt på sajter som Kickstarter exploderat i antal. Peka och klicka-äventyret “Double Fine Adventures” fick bli symbolen för det nya fenomenet när det drog in över 23 miljoner kronor med den korta beskrivningen “ett äventyrsspel av den gamla skolan”. Men det är också ett av få exempel på etablerade, större företag som väljer den här finansieringsmodellen.

En genomgång av ett hundratal projekt visar att de flesta är ganska små och involverar ett fåtal personer. Det vanligaste är att utvecklarna bara söker någonstans mellan 50 och 100 000 kronor. En klar majoritet av projekten utvecklas till PC med mobilspel som god tvåa. Detta troligtvis eftersom det är enklast och billigast att ge ut sina alster digitalt på dessa plattformar.

Den absolut vanligaste genren är rollspel och i de flesta fall rör det sig om en enklare grafisk stil och en mer eller mindre ambitiös handling. Näst vanligast är olika former av äventyrsspel, ofta av peka och klicka-upplägg där problemlösning och mysterier är viktiga ingredienser. Därefter följer genrer som pusselspel, strategispel och shooters. Det som gör att Kickstarter och liknande crowd funding-alternativ står ut från mängden är att de för det mesta är projekt som på pappret inte ser så kommersiella ut men som lockat fans med ett smalt koncept.

De projekt som fått mycket uppmärksamhet jobbar antingen med ett känt varumärke som Wasteland, Shadowrun eller Leisure Suit Larry eller har kända utvecklare som Tim Schafer, Brian Fargo eller “före detta Bioware-utvecklare”. Det är redan lätt att drunkna i mängden så det krävs något speciellt för att stå ut.

Även om crowdfunding är ett förhållandevis nytt fenomen som på sätt och vis innebär helt nya möjligheter för spelutvecklare så visar vår genomgång att spelen som skapas sällan är så nyskapande. Det märks inte minst med den absolut vanligaste spelbeskrivningen: “retro med en ny twist”.

Söndagen den 13 maj 2012 har Level 7 funnits i tio år. Egentligen existerade vi redan innan dess som en spelavdelning på portalen (hett ord år 2000!) zon.se, men det var i maj 2002 som jag, med stor hjälp från framför allt Jonas Eklundh och Emil Magnusson, startade Level7.nu.

Jag skulle önska att jag kunde säga att vi startade en spelavdelning på zon.se för att vi ville förbättra den svenska spelbevakningen. Men ärligt talat var det bara för att vi gillade att spela, ville få spel gratis och tyckte det var roligare att skriva om det än att lägga upp vimmelbilder från Västerås krogar eller rensa i chattloggar.

Även om vi hade tvivelaktiga motiv i början och det tog ett tag innan vi blev varma i kläderna så är jag idag väldigt stolt över vad vi åstadkommit genom åren. Jag tycker själv att vi står för en kritisk granskning av branschen där transparens är lika viktigt som att inte sitta i knät på de bolag vi bevakar.
   Det har vi lyckats med genom en ständigt stark redaktion där många varit kvar under många år. Andra är idag etablerade skribenter på Sveriges spel- och datortidningar.

Men Level 7 skulle inte vara mycket utan våra medlemmar och alla de diskussioner som pågått i forumet genom åren. För om det är något som varit helt unikt med Level 7 så är det stämningen i vårt forum. Det har genom åren dragit till sig en sällsynt trevlig samling människor som jag haft nöjet att lära känna.
   Att det känns helt naturligt att ha tioårskalaset hemma i min lägenhet är för mig ett bevis på den stämning som råder här.

Vi som hängt här länge har vid det här laget upplevt väldigt mycket tillsammans. Till viss del genom spelen och onlinematcher, men också på alla L7-träffar genom åren. Vi har upplevt tragedier som Borttappads bortgång, men också gemensam glädje när medlemmar fått barn, börjat på ett nytt jobb eller träffat en ny kärlek. Vi har hjälpt varandra i svåra beslut och diskuterat allt möjligt (ibland till och med spel).

Så när vi nu firar tio år i etern vill jag framför allt tacka alla er som följt med oss. Antingen sedan starten (och ni är förvånansvärt många) eller som kommit in de senaste åren och insett att ni passar in i gemenskapen. Ni har gjort Level 7 till vad det är idag.

• Läs intervjuer med några stammisar här.
• Se vad andra medlemmar minns eller berätta själv i forumet

Det var ett tag sedan ni hörde av mig, den enkla förklaringen är att jag faktiskt spelat färdigt Mass Effect. Jo, ambivalensen löstes upp till slut. Jag tror att vändpunkten kom med några bibelcitat som Reaperskeppet Sovereign yttrade, ord som dyker upp frekvent i populärkulturen och som har en speciell plats i mitt hjärta alltsedan Exorcisten skrämde skiten ur mig för första gången. Efter det hade spelet på något sätt vunnit över mig; jag accepterade till och med att actionsekvenserna inte lever upp till fulländningen i till exempel Gears of War, och då blev det plötsligt roligt att i bästa Jedistil ösa psi-krafter över fiendestyrkorna.

Jedi, ja. Det går inte att skriva om Mass Effect utan att dra paralleller till Star Wars-sagan. Jag ser så tydliga likheter mellan det första spelet och A New Hope. Såväl nämnda film som Mass Effect har en ganska utdragen uppbyggnad, med transportsträckor som sedda i backspegeln mest känns som en försmak inför det som komma skall. När det sedan verkligen börjar osa hett och man känner att det börjar hända något, ja då är det slut. Mass Effect har de tendenserna i ännu högre utsträckning.

Jag fick ännu mer vatten på min kvarn när jag spelade de första tjugo minuterna i Mass Effect 2. Precis som i The Empire Strikes Back kastas man rakt in i stridens hetta, och jag kan inte annat än hoppas att spelet kommer att vara lika tempostarkt som den femte delen i Star Wars-serien. Med tanke på alla lovord jag hört lär det stämma. Vi hörs!

NBA Jam
(Utvecklare och utgivare: Electronic Arts)

NBA Jam släpptes ungefär samtidigt på PSN, Xbox Live och på App Store. På konsolerna kostar spelet cirka 115 kronor och IOS-varianten kostar sju. Fantastiskt nog är det IOS-varianten som är bäst. Man får inte mer innehåll i IOS-varianten, absolut inte. Man får mycket färre spellägen och annat meningslöst krimskrams, men spelandet i sig är mycket roligare till IOS än till konsol.

Bättre kontroll
Kontrollen är imponerande välanpassad till imaskinerna. Du har din virtuella styrspak som är avbildad i det nedre vänstra hörnet och dina virtuella knappar i det nedre högra. En stor del av det geniala med kontrollen är att mittpunkten för styrspaken inte är där avbildningen finns, utan där du råkar sätta ner din vänstra tumme. Det eliminerar nästan all frustration som uppstår när man i hetluften försöker hitta en virtuell spak utan taktil feedback som guide.
   
Kontrollen till IOS-NBA Jam är inte bara bra för att vara en iMaskin-app, den är bättre än kontrollen till konsolvarianterna, vilket är en showstopper i sig. När man i konsolen har en knapp för att skjuta, och en för att blocka, och en för att speeda finns allting samlat i ett litet kontextsensitivt litet hörn (det högra) på din Iphone/Ipad/Itouch. Håll fingret nedtryckt mot skärmen för att boosta, dra uppåt för att blocka/skjuta och åt vänster för att passa/stjäla bollen. Det gör allting mer lättillgängligt och strömlinjeformat.
   
Designfilosofin “simpelt är lika med bra” går också igen i själva spelandet där man slipper onödigt krångel kring det man vill göra - spela match. Väldigt enkelt kan du hoppa in i antingen en quick match eller en längre turnering.
   
Matcherna är kvintessensen av NBA Jam-konceptet. Absurt stora huvuden, roliga kommentatorer, galna moves utgör ytan och bakom döljer sig den bästa tv-spelsrepresentationen av basket.

Köp!
Motståndet är väl avvägt beroende på vald svårighetsgrad, men - och här kommer spelets absolut största svaghet - det blir trist i längden att inte kunna sitta i soffan och spela mot/tjafsa med en vän. Med det sagt. Det här kostar sju kronor. Det är bara att köpa.
   
Betyg: 7 av 10

---

---

Mega Man II
(Utgivare: Capcom)
   
Jag dristar mig att anta att ni vet vad Mega Man II är, det här är en ny version till iMaskinerna, Och det här är bara...

...fel
Fel av Capcom att överhuvudtaget ta beslutet att konvertera Mega Man II till IOS. Fel av vilka det nu är som har utfört själva konverteringen (jag vägrar googla upp det, de är inte värda besväret) som har failat så hårt med att få både grafik och ljud att flyta som de ska, fastän man beskärt spelytan till en bråkdel av det som det visas på skärmen.

Kontrollerna har man inte heller lyckats med. Det är alldeles för lätt att missa hoppknappen i ett kritiskt läge. I ett så oförlåtande spel som Mega man II duger inte det, oavsett hur man vrider och vänder på det.

Missförstå mig rätt - jag älskar i princip alla Mega Man-spelen till NES. Men det här... jag blir bara arg.

Man kan riktigt se hur oppurtinusmen vunnit över förnuftet i Capcomdirektörernas kammare.
   
‘tis evil, I tells ya'
Sju spänn kräver man. Sju spänn för den här skändningen? Visst! Det är väl ingenting kan man tycka. Men skulle det vara ingenting att betala sju kronor för att få någon att pissa på Mona Lisa, göra om pyramiderna till ett neonupplyst nattklubbsmecka, räta upp det lutande tornet i Pisa eller mörda alla gulliga sälungar i världen. Skulle man säga att det vore billigt? För det är precis vad man gör om man pröjsar sju spänn för det här. Eller kanske inte, om jag sansar mig något, men varför skulle jag göra det? Det vore ju bara tråkigt.

Jag ber er, köp inte det här!

Jag är så pass gammal att peka och klicka-genren aldrig var något för mig, mitt äventyr handlade istället om att via textinmatning försöka navigera Larry Laffer i Las Vegas. Jag försökte mig på det som kom sedan, men fastnade av någon anledning aldrig; dynamiken gick förlorad när man inte längre behövde klura ut vad spelet egentligen ville att man skulle formulera.

Därför var jag skeptisk när jag körde igång Telltales första episod av The Walking Dead, som i grund och botten är just ett peka och klicka-äventyr. Zombiebiten som jag är kunde jag dock inte låta bli, och i efterhand är jag glad för det.

Möt Lee, en mördare på väg från Atlanta i baksätet på en polisbil. Det dröjer inte länge förrän helvetet brakar löst och man under två till tre timmars tid kan bocka av det mesta som går att hitta i den dramadrivna yttringen av zombiegenren. Fokus ligger på relationen till de människor man möter på vägen, med actionsekvenser insprängda här och där. Telltale har verkligen förstått att styrkan hos zombies egentligen finns i de historier som går att berätta med de levande döda som fond.

Spelmekaniken är förtjänstfull i all sin enkelhet, där peka och klicka-sekvenserna som tur är blir dynamiska eftersom de i actionsekvenser sker under tidspress. Dialogvalen är också tidsbegränsade och lockar till omspel eftersom de tydligt förgrenar storyn. Röstskådespeleriet håller hög klass, och den celshadade grafiken skänker en egen identitet till spelet som gör att det inte behöver jämföras direkt med tv-serien.

The Walking Dead är ett perfekt alternativ till att se en film en kväll, det är lika medryckande och för 400 MS-poäng (ungefär 50 kronor) känns det som hittat. Man skulle kunna anklaga det för att bara vara en interaktiv film, men detsamma kan sägas om hyllade Journey så den kritiken faller mer eller mindre platt. Allt jag vet är att jag efter att ha sett trailern för nästa episod inte kan hålla mig tills jag kan spela den. Gör er själva en tjänst och ladda ner trial-versionen, i väntan på fortsättningen har jag reserverat första volymen av serien på biblioteket för att se hur originalet står sig.

Betyg: 8 av 10

Mellan att Trials Evolution släpptes och att man blivit tvåbarnsfar har Mass Effect blivit lidande, men nu har jag i alla fall köpt både ettan och tvåan vilket innebär att jag menar allvar med satsningen.

Jag är fortsatt kluven, jag hoppas naturligtvis att det ändras men än så länge kommer jag inte ifrån känslan av att det här spelet inte åldrats så väl. Å ena sidan har vi en underbar story, med dialoger och mellansekvenser som gör att jag känner mig delaktig i Star Wars-universumets lika kompetente kusin. I förrgår ägnade jag en halvtimme åt att läsa all lore jag låst upp hittills, och jag känner för vad Mass Effect har att berätta.

Men, och det är tyvärr ett stort men, själva spelmekanikens enkelhet och det repetitiva i att antingen springa omkring i tråkiga korridorer eller ratta sin månfarkost i lika tråkiga korridorer gör att andefattiga transportsträckor utgjort majoriteten av speltiden under de dryga tolv timmar jag hittills tagit mig igenom.

Än så länge står jag ut, eftersom jag vet att varje avklarat uppdrag ger mig någon form av belöning. Samtidigt känns det som att Bioware skapat en enormt tilldragande värld på papperet och bakom filmkameran, men utan att ha lyckats blåsa liv i den rent spelmässigt. Måtte det ändras till tvåan, annars vet jag inte hur jag ska orka ta mig igenom trilogin.